 |
| Var Abimael Guzman och Sendero Luminoso i själva verket CIA:s verktyg? |
”Abimael Guzman och Sendero Luminoso:
varken kommunister eller revolutionärer”
Med anledning av att ABIMAEL
GUZMAN, ledare för den peruanska väpnade rörelsen Sendero Luminoso avled den 11
september 2021 i en cell på marinbasen i Callao, skrev den legendariske och
veteranen inom det historiska legala kommunistpartiet, PCC, Gustavo Espinoza en
omfattande analys och genomgång om personen Guzman och hans mer eller mindre
privatparti/gerilla Sendero Luminoso.
Espinoza konstaterar
att ”Abimael Guzman och Sendero Luminoso var varken kommunister eller
revolutionärer”. Snarare agerade han och hans rörelse objektivt sett som CIA:s verktyg.
Målet var att smutskasta och nedvärdera den peruanska arbetarrörelsens
revolutionära gren och skapa en så omfattande ideologisk bas för att just
kommunisterna och vänstern i allmänhet för all framtid skulle anses som ”pestsmittade”
i Peru. Ett konkret färskt exempel är hur högerns hysteriska psykologiska krigföring
har attackerat den nye presidenten, lågstadieläraren Pedro Castillo.
Gustavo Espinoza
citerar och refererar i den följande krönikan till Gustavo Goritti, peruansk
journalist, författar och forskare om Sendero Luminoso. Han hävdar att bakom
denna organisation kan vi se vissa ”agenturer”, precis så som Pedro Castillos
förste utrikesminister, Hector Bejar påstod. För den uppfattningen blev han bara
två månader gammal på posten på grund av den häftiga reaktionen av hans
uttalande om att SL var en CIA-konstruktion.
ESPINOZA KONSTATERAR I DEN andra delen av hans krönika, som vi publicerar
på lördag, att till skillnad mot den traditionella latinamerikanska gerillan gick
Sendero Luminoso aldrig i konfrontation med armén. Det finns ytterst få exempel
på det. Hur är det möjligt?
Guzman och hans första
fru Nora kopierade de sämsta delarna av den kinesiska revolutionens
ultravänster-överslag, främst från kulturrevolutionen och dess personkult där ”Ledaren”
stod över partiet som ersattes av lösliga ”folkkommittéer” medan partiet som
utpekades som ”förstenat och byråkratiskt”.
När Abimael Guzman
greps den 12 september 1992 gick luften ur resten av partiet och dess ”Folkarmé”.
En efter en greps medlemmarna av denna märkliga variant av `kommunistparti´,
som snarast påminner mig om de frireligiösa Pingstkyrkopastorerna som i
Latinamerika närmast framställs som gudar. Och när Pastorn dör, faller den
organisatoriska strukturen för församlingen samman som ett korthus.
NÄR DET TYSKA KOMMUNISTPARTIET som första parti och organisation olagligförklarades
och förföljdes av Hitler, tre år innan förföljelsen mot judarna inleddes, greps
och mördades i staden Hamburg ledningen för kommunistpartiet. Sammanlagt likvideras
den lokala styrelsen för partiet 17 gånger. Men varje för varje gång ersattes de
av nya kamrater som tillträdde på posten. De tyska fascisterna lyckades inte
krossa partiet trots en barbarisk terror och fysisk häxjakt.
NÄR DET CHILENSKA KOMMUNISTPARTIET gick under jorden natten mellan den 10:e och
11:e september 1973, då visste de via sin egen underrättelsetjänst, att
militärkuppen var i antågande. Hundratals av de chilenska kommunisternas mest
ledande kamrater mördades eller ”försvann” men ersattes kontinuerligt av nya
medlemmar på partiets viktigaste och mest strategiska politiska och
organisatoriska positioner under 17 år. Och trots terrorn och en professionell
politisk hemlig polis stärktes det chilenska kommunistpartiet under dessa 17 år
och skapade till och med en egen väpnad hemlig milis som intensifierade kampen
mot militärdiktaturen. Det var därför som USA ställde diktaturen mot väggen för
att ge de borgerliga och socialdemokratiska partierna platsen för ”den civila
övergången till demokrati”, men en demokrati byggd på den fascistiska
författningen från 1980 som öppnade Chile för den nyliberala eran som i oktober
2019 konfronterade ett helt folk.
DET ÄR DÄRFÖR KOMMUNISTERNAS organisatoriska struktur bygger på Lenins teser
om partiet från hans klassiska verk, ”Vad bör göras”, där just den kollektiva
ledningen och den demokratiska centralismen är en förutsättning för att partiet
bevaras även under de mesta komplicerade förhållanden av kampen. I Latinamerika
finns det en rik källa av erfarenheter.
Men Sendero Luminoso
och Abimael Guzman var, som Gustavo Espinoza rubricerar sin krönika, ”varken kommunister
eller revolutionärer”! Frågan är i vems tjänst de stod?
Tegucigalpa, 2021-09-23
DICK EMANUELSSON
…………….
Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer [1-2]
Av Gustavo Espinoza M.
ABIMAEL GUZMAN
REINOSOS död, som inträffade tidigt på morgonen
lördagen den 11 september 2021, har väckt olika reaktioner. Vissa har
använt detta faktum för att förnedra och förringa kampen för socialism i
Peru. Andra har försökt försköna bilden av den avlidne genom att presentera
honom som en förstklassig revolutionär, som slutade sina dagar av sitt liv
efter en lång period i fångenskap. Andra har ansett det nödvändigt att minnas
den tråd av blod som strömmade genom landet sedan 1980 då det i maj, samma år,
det som i folkmun kallas ILA, det vill säga “Inicio de la Lucha Armada”, innebar
inledningen av den väpnade kampen”.
I sitt första skede
Med
denna ram har så kallade italienska ”kommunister” upphöjt Guzmans figur som om
han vore en framstående marxist-leninist. I andra länder har några små ”vänstergrupper”
upprepat samma klyschor. Därför är det upp till de peruanska kommunisterna
att klarlägga frågan för att inte ge upphov till falska bedömningar eller
smärtsamma fel.
Abimael
Guzman, i motsats till vad hans anhängare försäkrar, motsvarade inte det så som
legenden beskriver honom. HAN VAR VARKEN KOMMUNIST OCH INTE HELLER
REVOLUTIONÄR.
Det
första vi bör komma ihåg är att han studerade juridik vid universitetet i San Agustin
de Arequipa i slutet av 1940-talet. När det folkliga upproret mot Odria-diktaturen
(1) ägde rum i juni
1950 i staden Arequipa, var Abimael redan en filosofistudent, men han deltog
inte på något sätt i upproret.
 |
| Fragment av upproret 1950 i Arequipa. |
Det
var efter dessa händelser, som han helt ignorerade i sin ungdomliga existens,
som Abimael reste till Ayacucho där han anslöt sig till kommunistpartiets led i
skuggan av kamrat La Torre, som under flera år var ansvarig för den regionala
styrelsen för PCP i staden Huamanga. Där gifte han sig med Augusta, dotter
till kamrat La Torre och lyckades uppnå positionen som organisationssekreterare
för den lokala partiavdelningen och utvecklade sina aktiviteter företrädesvis
inom det akademiska området.
Under
denna period, oktober 1963, genomfördes det Peruanska Studentförbundet 9:e kongress
rum i Ayacucho. Det var under den omständigheten som jag träffade Abimael Guzman.
Vid den tiden verkade han under pseudonymen ”Alvaro”. Vid tidpunkten var
PCP drabbad av den politiska krisen (inom den kommunistiska världsrörelsen
mellan det sovjetiska och kinesiska kommunistpartiet, övers. anm.) som strax
därefter skulle orsaka dess splittring. I praktiken var partiet förlamat och
kunde inte ens skicka en kamrat från partiledningen (i Lima) för att vägleda de
kommunistiska studenterna inför studenternas kongress. Faktumet
utnyttjades just av Guzman, som övertygade La Torre att presentera sig i
egenskap som ledamöter av centralkommittén vid den tiden och som partiets ”talesmän”
inför delegationen av kamrater som deltog i kongressen.
Guzman
registrerade två påtagliga misslyckanden inför studenterna. Hans ”förslag”
om vad kommunisternas ”allmänna linje” skulle vara avvisades med överväldigande
majoritet, trots att minst 90 procent av (det kommunistiska ungdomsförbundets
studenter) ansåg sig vara ”maoister”. Planen för ”klass mot klass”, som
gällde på 1920-talet för andra breddgrader och scenarier (Tyskland), passade
inte alls in i vad som borde vara kommunisternas verksamhet vid de peruanska
universiteten vid denna tidsepok. Detta fastslogs och definierades solklart
i debatten och Abimaels ”tes” nådde endast 4 eller 5 röster av de totalt 90
deltagarna.
Hans
andra nederlag, inte mindre spektakulärt, inträffade inför slutet av kongressen,
då kommunisternas förslag om valet av FEP-styrelsen skulle behandlas och hur
det skulle definieras. ”Alvaro” ansträngde sig till det yttersta för att
övertyga alla om att en ”pro-sovjetisk revisionist” under inga omständigheter kunde
väljas till ordförande för FEP. Efter diskussionen godkändes min
kandidatur enhälligt och följande dag valdes jag till FEP:s ordförande.
Att skapa en legend
I
januari 1964 ägde (PCC:s) skilsmässa med maoismen rum. Abimael gick över till Saturnino
Paredes och José Sotomayor (2)
läger (andra företrädare för maoismen från PCC). Men denna trend gick snart i
kris. Sotomayor återvände till PCC, medan Abimael bröt med Saturnino och öppnade
en ”egen butik”. Med sin lilla Ayacucho-grupp, underkänd av de lokala
kommunisterna (i Ayacucho), skulle ”Alvaro” senare ta som ”sin referens” det ökända
”de Fyras Gäng” (i Kinas KP där Maos änka, Jiang Qing var en av de drivande).
Denna grupp åsamkade många skador på (såväl partiet som på) Kina men kastades ut
och neutraliserades. Men innan dess var de ansvariga för Pol Pot och Iean Sari avskyvärda
regim som hade installerats i Kambodja, oförenlig med den mänskliga
uppfattningen om socialism (3).
Ursprunget
till namnet Sendero
Medan
Guzman befann sig i Kina och under inflytande av det fördärvliga ”De Fyras
Gäng” som isolerades från makten efter Maos död, fattade Abimael beslut om sin ”egen
linje” och, för att avgränsa sig från den ”officiella partilinjen”, som leddes
av Paredes, beslutade Guzman att avsluta sina dokument med en slags magisk
fras: ”Längs José Carlos Mariateguis (4)
den Lysande Vägen”.
Från
det ögonblicket fångades han upp av dem som verkade för tanken att `kaotisera´ den
peruanska kommunismens idé, presentera den som uppdelad i olika ”partier”. Det
var en av anledningarna till att så snart som Abimaels lilla kärna utpekades
som det ”Kommunistiska Partiet – den Lysande Vägen”, för att markera mot Paredes
kommunistparti `La Bandera Roja´, den Röda Fanan och José Sotomayors
kommunistiska parti, som senare upplöstes.
För
att färdigställa denna `soppa´ bildade Paredes 1969 kommunistpartiet “Patria
Roja” (Rött fosterland) samtidigt som de själsvådligt kallade det peruanska (autentiska
och historiska kommunistpartiet) som ”PC -Unidad” (KP-Enhet). På så sätt framställdes
vi kommunister i ögonen på våra landsmän som ett parti som blev fem, mer eller
mindre lösliga fraktioner. Att generera ”olika varianter” av
kommunistpartiet var ett spel av fienden.
Men
det var en organisatorisk kris som snabbt måste förvandlas till en politisk
kris för att få effekt. Därför inleddes arbetet med att bekräfta Sendero
Luminoso som ”kommunistpartiet” med definierat ledarskap och en egen
linje. Och, för att bekräfta honom (Guzman) på den linjen, framställdes han
som den ”fullbordade” marxist-leninist-maoisten.
Ett
CIA-verk?
Var
denna utnämning en ”erövring” på egen hand eller var det snarare CIA som
spelade en avgörande roll i frågan? Det kan sägas, som i många fall, att
det ena och det andra hade att göra med frågan. En intressant bok skriven
av Washington Huaraccha Apaza och utgiven under pseudonymen ”Andreo Matías” (5),
försäkrar att Sendero Luminoso var skapat av USA:s hemliga underrättelsetjänst. Denna
version togs upp av Hector Bejar (utrikesminister under två veckor i Pedro
Castillos första regering) och orsakade protester från de mest framstående
talesmännen för den peruanska reaktionen.
Denna
tes kan kanske betraktas som lite överdriven. Sendero verkade som en slags
liten terroristcell i (länet) Ayacucho. Och om det uppmuntrades, främjades
och framför allt fick stor publicitet i utlandet, är det inte helt omöjligt att
USA:s centrala underrättelsetjänst, CIA, kunde ha haft en speciell roll i
frågan.
Under
1970-talet var den lilla Sendero-strukturens huvudsakliga aktivitet inriktad på
att undergräva (Perus största landsorganisation) CGTP:s verksamhet. Flygblad,
affischer, tidningar och andra medier användes för att attackera landsorganisationen.
Alla slags förolämpningar var tillåtna: `arbetarförrädare, reformister, klassförsoningsmän,
kapitulanter, Velasquistas´ (efter general Juan Velasco Alvarado XXX
som genomförde en radikal jordreform och hatades av landägarna och den
politiska högern, reds. anm.). Personligen tog jag emot sju mordhot, som
jag fortfarande bevarar jag i brev och andra dokument. Men de (Sendero
Luminoso) agiterade och verkade aldrig på arbetsplatserna eller inom arbetarrörelsen. Den
var bara ett bollplank för att förstärka de förolämpningar som den mest
reaktionära högern - och andra grupper av ultravänstern – använde mot oss.
 |
| En avdelning med medlemmar i det peruanska kommunistpartiet under generalstrejken 1979. Den utlystes av CGTP där kommunisterna dominerade och dominerar den största landsorganisationen i Peru. |
I
januari 1979 ägde det en tre dagars generalstrejk som utlystes av CGTP för
dagarna den 9:e, 10:e och 11:e den månaden. Den 3 januari greps jag som
den första av dem som fanns med på polisens svarta lista. Från och med den
kvällen greps också andra politiska aktivister och fackliga ledare. Senare
greps även (arbetsrättsadvokaten) Alfonso Barrantes
(xxx) och
Abimael Guzman. Omständigheterna ville att Alfonso, jag och Abimael enligt
myndigheternas beslut placerades i samma cell. Den delade vi tills Abimael släpptes
efter att tre vice amiraler hade verkat för hans frigivning. Författaren Gustavo
Gorriti ackrediterar detta faktum till att Abimael Guzman försäkrade inför
polisen att han inte hade något att göra med CGTP och den ”revisionistiska generalstrejken”. Som
om det inte vore nog tillade han att han inte förbereder ”fackliga strejker”
utan ”den väpnade kampen”. Strax därefter släpptes han.
Myten i aktion
När
myten drogs i gång dök `legenden´ upp. Abimael utmålades som det ”Fjärde
svärdet” i världsrevolutionen. Efter Marx, Lenin och Mao kom då den
fjärde: Abimael. Eftersom de tre första redan hade gått bort blev Abimael
kvar som den enda, det sanna Första Svärdet, världsrevolutionens
ledare. Detta sades och upprepades till leda, vilket bekräftade vad Aníbal
Ponce hade tänkt sig; genom att uppmuntra fåfänga, att aldrig slappna av
kan borgarklassen använda många påstådda och utropade `revolutionärer´ för att
gynna dess sak. I det här fallet var det mycket fördelaktigt att uppmuntra
dessa egenskaper hos Sendero-ledaren för de föreslagna målen som successivt
bekräftades.
Under
1980-talet gav Sendero Luminoso fria tyglar till sin ”väpnade verksamhet”, som
den uttrycktes efter händelserna i Chuschi (Följande är ett komplement från
redaktionen för Radio la Primerisima som beskriver händelserna i Chuschi: Lördagen den 17 maj 1980 brändes offentligt
valsedlarna i valdistrikten Chuschi, Cangallo och Ayacucho av medlemmar i Sendero
Luminoso. Aktionen utgjorde organisationens krigsförklaring mot den peruanska
staten och samhället).
Med
hans predikande och handlingar inleddes ”epoken av våld” som efterlämnade sig spår
av förstörelse, blod och död i stora delar av det nationella territoriet och
som varade fram till Abimaels gripande i september 1992.
Här
gick media och vissa odefinierade ”agenturer” in för att ”skapa” bilden av en
enorm terroriststruktur som kan verkställa oerhörda aktioner så som sprängning
av högspänningsledningar, sprängningar, bilbombsexplosioner, selektiva mord,
militära konfrontationer, bondemassaker och till och med ”väpnade strejker” i
olika städer vilket kom att bli ”en dagordning” under de år som idag verkar som
mardrömmar för många peruaner.
I
extrema fall lyckades senderisterna ”förvandla fängelserna till skolor för
väpnad utbildning”, genom att organisera interna demonstrationer med fanor och
affischer, till fasa för dem som trodde att de såg ”inledningen till
socialismen” där.
(1) Manuel Odría
https://es.wikipedia.org/wiki/Manuel_Odría
(2) Partido Comunista Peruano
(Marxista-Leninista)
https://es.wikipedia.org/wiki/Partido_Comunista_Peruano_(Marxista-Leninista)
(3) De fyras gäng
https://sv.wikipedia.org/wiki/De_fyras_gäng
(4) José Carlos Mariátegui
https://es.wikipedia.org/wiki/José_Carlos_Mariátegui
(5) http://bvk.bnp.gob.pe/admin/files/libros/642_digitalizacion.pdf
(6) Juan
Velasco Alvarado
https://es.wikipedia.org/wiki/Juan_Velasco_Alvarado
(7) Alfonso Barrantes Lingán
https://es.wikipedia.org/wiki/Alfonso_Barrantes_Lingán
Källa:
Andra delen:
”Den avslöjade bluffen”
