torsdag 23 september 2021

PERU: Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer [1-2]

 

Var Abimael Guzman och Sendero Luminoso i själva verket CIA:s verktyg?


”Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer”

 

Med anledning av att ABIMAEL GUZMAN, ledare för den peruanska väpnade rörelsen Sendero Luminoso avled den 11 september 2021 i en cell på marinbasen i Callao, skrev den legendariske och veteranen inom det historiska legala kommunistpartiet, PCC, Gustavo Espinoza en omfattande analys och genomgång om personen Guzman och hans mer eller mindre privatparti/gerilla Sendero Luminoso.

Espinoza konstaterar att ”Abimael Guzman och Sendero Luminoso var varken kommunister eller revolutionärer”. Snarare agerade han och hans rörelse objektivt sett som CIA:s verktyg. Målet var att smutskasta och nedvärdera den peruanska arbetarrörelsens revolutionära gren och skapa en så omfattande ideologisk bas för att just kommunisterna och vänstern i allmänhet för all framtid skulle anses som ”pestsmittade” i Peru. Ett konkret färskt exempel är hur högerns hysteriska psykologiska krigföring har attackerat den nye presidenten, lågstadieläraren Pedro Castillo.

Gustavo Espinoza citerar och refererar i den följande krönikan till Gustavo Goritti, peruansk journalist, författar och forskare om Sendero Luminoso. Han hävdar att bakom denna organisation kan vi se vissa ”agenturer”, precis så som Pedro Castillos förste utrikesminister, Hector Bejar påstod. För den uppfattningen blev han bara två månader gammal på posten på grund av den häftiga reaktionen av hans uttalande om att SL var en CIA-konstruktion.

 

ESPINOZA KONSTATERAR I DEN andra delen av hans krönika, som vi publicerar på lördag, att till skillnad mot den traditionella latinamerikanska gerillan gick Sendero Luminoso aldrig i konfrontation med armén. Det finns ytterst få exempel på det. Hur är det möjligt?

Guzman och hans första fru Nora kopierade de sämsta delarna av den kinesiska revolutionens ultravänster-överslag, främst från kulturrevolutionen och dess personkult där ”Ledaren” stod över partiet som ersattes av lösliga ”folkkommittéer” medan partiet som utpekades som ”förstenat och byråkratiskt”.

När Abimael Guzman greps den 12 september 1992 gick luften ur resten av partiet och dess ”Folkarmé”. En efter en greps medlemmarna av denna märkliga variant av `kommunistparti´, som snarast påminner mig om de frireligiösa Pingstkyrkopastorerna som i Latinamerika närmast framställs som gudar. Och när Pastorn dör, faller den organisatoriska strukturen för församlingen samman som ett korthus.

 

NÄR DET TYSKA KOMMUNISTPARTIET som första parti och organisation olagligförklarades och förföljdes av Hitler, tre år innan förföljelsen mot judarna inleddes, greps och mördades i staden Hamburg ledningen för kommunistpartiet. Sammanlagt likvideras den lokala styrelsen för partiet 17 gånger. Men varje för varje gång ersattes de av nya kamrater som tillträdde på posten. De tyska fascisterna lyckades inte krossa partiet trots en barbarisk terror och fysisk häxjakt.

 

NÄR DET CHILENSKA KOMMUNISTPARTIET gick under jorden natten mellan den 10:e och 11:e september 1973, då visste de via sin egen underrättelsetjänst, att militärkuppen var i antågande. Hundratals av de chilenska kommunisternas mest ledande kamrater mördades eller ”försvann” men ersattes kontinuerligt av nya medlemmar på partiets viktigaste och mest strategiska politiska och organisatoriska positioner under 17 år. Och trots terrorn och en professionell politisk hemlig polis stärktes det chilenska kommunistpartiet under dessa 17 år och skapade till och med en egen väpnad hemlig milis som intensifierade kampen mot militärdiktaturen. Det var därför som USA ställde diktaturen mot väggen för att ge de borgerliga och socialdemokratiska partierna platsen för ”den civila övergången till demokrati”, men en demokrati byggd på den fascistiska författningen från 1980 som öppnade Chile för den nyliberala eran som i oktober 2019 konfronterade ett helt folk.

 

DET ÄR DÄRFÖR KOMMUNISTERNAS organisatoriska struktur bygger på Lenins teser om partiet från hans klassiska verk, ”Vad bör göras”, där just den kollektiva ledningen och den demokratiska centralismen är en förutsättning för att partiet bevaras även under de mesta komplicerade förhållanden av kampen. I Latinamerika finns det en rik källa av erfarenheter.

Men Sendero Luminoso och Abimael Guzman var, som Gustavo Espinoza rubricerar sin krönika, ”varken kommunister eller revolutionärer”! Frågan är i vems tjänst de stod?

Tegucigalpa, 2021-09-23
DICK EMANUELSSON

…………….

 

Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer [1-2]


Av Gustavo Espinoza M.

 

ABIMAEL GUZMAN REINOSOS död, som inträffade tidigt på morgonen lördagen den 11 september 2021, har väckt olika reaktioner. Vissa har använt detta faktum för att förnedra och förringa kampen för socialism i Peru. Andra har försökt försköna bilden av den avlidne genom att presentera honom som en förstklassig revolutionär, som slutade sina dagar av sitt liv efter en lång period i fångenskap. Andra har ansett det nödvändigt att minnas den tråd av blod som strömmade genom landet sedan 1980 då det i maj, samma år, det som i folkmun kallas ILA, det vill säga “Inicio de la Lucha Armada”, innebar inledningen av den väpnade kampen”.

 

 

I sitt första skede

 

Med denna ram har så kallade italienska ”kommunister” upphöjt Guzmans figur som om han vore en framstående marxist-leninist. I andra länder har några små ”vänstergrupper” upprepat samma klyschor. Därför är det upp till de peruanska kommunisterna att klarlägga frågan för att inte ge upphov till falska bedömningar eller smärtsamma fel.

 

Abimael Guzman, i motsats till vad hans anhängare försäkrar, motsvarade inte det så som legenden beskriver honom. HAN VAR VARKEN KOMMUNIST OCH INTE HELLER REVOLUTIONÄR.

 

Under livets gång deltog han inte ens aktivt i kampen. Och han stupade inte heller i den kampen. Även om han var frihetsberövad, utsattes han inte för tortyr och han dog inte i enlighet med sitt eget koncept. Han avled i sin säng, i gryningen en dag innan en ny årsdag för hans fångenskap (Guzman greps den 12 september 1992 och han avled den 11 september 2021, övers. anm.).

 

Det första vi bör komma ihåg är att han studerade juridik vid universitetet i San Agustin de Arequipa i slutet av 1940-talet. När det folkliga upproret mot Odria-diktaturen (1) ägde rum i juni 1950 i staden Arequipa, var Abimael redan en filosofistudent, men han deltog inte på något sätt i upproret.


Fragment av upproret 1950 i Arequipa.
Trots att han flera år senare försäkrade om att han vid den tiden redan hade Sendero Luminoso anslutit sig till den revolutionära kampen och i synnerhet i den kommunistiska kampen, är verkligheten en helt annan; han stod helt vid sidan av dessa händelser där kommunisterna, veteraner och unga människor, grep till vapen och skapade en Revolutionär Folkmakt och utsåg en Patriotisk Kommitté, Francisco Mostajo - tills den besegrades tre dagar senare efter ett heroiskt motstånd.

 

Det var efter dessa händelser, som han helt ignorerade i sin ungdomliga existens, som Abimael reste till Ayacucho där han anslöt sig till kommunistpartiets led i skuggan av kamrat La Torre, som under flera år var ansvarig för den regionala styrelsen för PCP i staden Huamanga. Där gifte han sig med Augusta, dotter till kamrat La Torre och lyckades uppnå positionen som organisationssekreterare för den lokala partiavdelningen och utvecklade sina aktiviteter företrädesvis inom det akademiska området.

 

Under denna period, oktober 1963, genomfördes det Peruanska Studentförbundet 9:e kongress rum i Ayacucho. Det var under den omständigheten som jag träffade Abimael Guzman. Vid den tiden verkade han under pseudonymen ”Alvaro”. Vid tidpunkten var PCP drabbad av den politiska krisen (inom den kommunistiska världsrörelsen mellan det sovjetiska och kinesiska kommunistpartiet, övers. anm.) som strax därefter skulle orsaka dess splittring. I praktiken var partiet förlamat och kunde inte ens skicka en kamrat från partiledningen (i Lima) för att vägleda de kommunistiska studenterna inför studenternas kongress. Faktumet utnyttjades just av Guzman, som övertygade La Torre att presentera sig i egenskap som ledamöter av centralkommittén vid den tiden och som partiets ”talesmän” inför delegationen av kamrater som deltog i kongressen.




 

Guzman registrerade två påtagliga misslyckanden inför studenterna. Hans ”förslag” om vad kommunisternas ”allmänna linje” skulle vara avvisades med överväldigande majoritet, trots att minst 90 procent av (det kommunistiska ungdomsförbundets studenter) ansåg sig vara ”maoister”. Planen för ”klass mot klass”, som gällde på 1920-talet för andra breddgrader och scenarier (Tyskland), passade inte alls in i vad som borde vara kommunisternas verksamhet vid de peruanska universiteten vid denna tidsepok. Detta fastslogs och definierades solklart i debatten och Abimaels ”tes” nådde endast 4 eller 5 röster av de totalt 90 deltagarna.

 

Hans andra nederlag, inte mindre spektakulärt, inträffade inför slutet av kongressen, då kommunisternas förslag om valet av FEP-styrelsen skulle behandlas och hur det skulle definieras. ”Alvaro” ansträngde sig till det yttersta för att övertyga alla om att en ”pro-sovjetisk revisionist” under inga omständigheter kunde väljas till ordförande för FEP. Efter diskussionen godkändes min kandidatur enhälligt och följande dag valdes jag till FEP:s ordförande.

 

 

Att skapa en legend

 

I januari 1964 ägde (PCC:s) skilsmässa med maoismen rum. Abimael gick över till Saturnino Paredes och José Sotomayor (2) läger (andra företrädare för maoismen från PCC). Men denna trend gick snart i kris. Sotomayor återvände till PCC, medan Abimael bröt med Saturnino och öppnade en ”egen butik”. Med sin lilla Ayacucho-grupp, underkänd av de lokala kommunisterna (i Ayacucho), skulle ”Alvaro” senare ta som ”sin referens” det ökända ”de Fyras Gäng” (i Kinas KP där Maos änka, Jiang Qing var en av de drivande). Denna grupp åsamkade många skador på (såväl partiet som på) Kina men kastades ut och neutraliserades. Men innan dess var de ansvariga för Pol Pot och Iean Sari avskyvärda regim som hade installerats i Kambodja, oförenlig med den mänskliga uppfattningen om socialism (3).

 

 

Ursprunget till namnet Sendero

 

Medan Guzman befann sig i Kina och under inflytande av det fördärvliga ”De Fyras Gäng” som isolerades från makten efter Maos död, fattade Abimael beslut om sin ”egen linje” och, för att avgränsa sig från den ”officiella partilinjen”, som leddes av Paredes, beslutade Guzman att avsluta sina dokument med en slags magisk fras: ”Längs José Carlos Mariateguis (4) den Lysande Vägen”.

 

Från det ögonblicket fångades han upp av dem som verkade för tanken att `kaotisera´ den peruanska kommunismens idé, presentera den som uppdelad i olika ”partier”. Det var en av anledningarna till att så snart som Abimaels lilla kärna utpekades som det ”Kommunistiska Partiet – den Lysande Vägen”, för att markera mot Paredes kommunistparti `La Bandera Roja´, den Röda Fanan och José Sotomayors kommunistiska parti, som senare upplöstes.

 

För att färdigställa denna `soppa´ bildade Paredes 1969 kommunistpartiet “Patria Roja” (Rött fosterland) samtidigt som de själsvådligt kallade det peruanska (autentiska och historiska kommunistpartiet) som ”PC -Unidad” (KP-Enhet). På så sätt framställdes vi kommunister i ögonen på våra landsmän som ett parti som blev fem, mer eller mindre lösliga fraktioner. Att generera ”olika varianter” av kommunistpartiet var ett spel av fienden.

 

Men det var en organisatorisk kris som snabbt måste förvandlas till en politisk kris för att få effekt. Därför inleddes arbetet med att bekräfta Sendero Luminoso som ”kommunistpartiet” med definierat ledarskap och en egen linje. Och, för att bekräfta honom (Guzman) på den linjen, framställdes han som den ”fullbordade” marxist-leninist-maoisten.

 

Ett CIA-verk?

 

Var denna utnämning en ”erövring” på egen hand eller var det snarare CIA som spelade en avgörande roll i frågan? Det kan sägas, som i många fall, att det ena och det andra hade att göra med frågan. En intressant bok skriven av Washington Huaraccha Apaza och utgiven under pseudonymen ”Andreo Matías” (5), försäkrar att Sendero Luminoso var skapat av USA:s hemliga underrättelsetjänst. Denna version togs upp av Hector Bejar (utrikesminister under två veckor i Pedro Castillos första regering) och orsakade protester från de mest framstående talesmännen för den peruanska reaktionen.

 

Denna tes kan kanske betraktas som lite överdriven. Sendero verkade som en slags liten terroristcell i (länet) Ayacucho. Och om det uppmuntrades, främjades och framför allt fick stor publicitet i utlandet, är det inte helt omöjligt att USA:s centrala underrättelsetjänst, CIA, kunde ha haft en speciell roll i frågan.

 

Under 1970-talet var den lilla Sendero-strukturens huvudsakliga aktivitet inriktad på att undergräva (Perus största landsorganisation) CGTP:s verksamhet. Flygblad, affischer, tidningar och andra medier användes för att attackera landsorganisationen. Alla slags förolämpningar var tillåtna: `arbetarförrädare, reformister, klassförsoningsmän, kapitulanter, Velasquistas´ (efter general Juan Velasco Alvarado XXX som genomförde en radikal jordreform och hatades av landägarna och den politiska högern, reds. anm.). Personligen tog jag emot sju mordhot, som jag fortfarande bevarar jag i brev och andra dokument. Men de (Sendero Luminoso) agiterade och verkade aldrig på arbetsplatserna eller inom arbetarrörelsen. Den var bara ett bollplank för att förstärka de förolämpningar som den mest reaktionära högern - och andra grupper av ultravänstern – använde mot oss.

 

En avdelning med medlemmar i det peruanska kommunistpartiet under generalstrejken 1979. Den utlystes av CGTP där kommunisterna dominerade och dominerar den största landsorganisationen i Peru.


 

I januari 1979 ägde det en tre dagars generalstrejk som utlystes av CGTP för dagarna den 9:e, 10:e och 11:e den månaden. Den 3 januari greps jag som den första av dem som fanns med på polisens svarta lista. Från och med den kvällen greps också andra politiska aktivister och fackliga ledare. Senare greps även (arbetsrättsadvokaten) Alfonso Barrantes (xxx) och Abimael Guzman. Omständigheterna ville att Alfonso, jag och Abimael enligt myndigheternas beslut placerades i samma cell. Den delade vi tills Abimael släpptes efter att tre vice amiraler hade verkat för hans frigivning. Författaren Gustavo Gorriti ackrediterar detta faktum till att Abimael Guzman försäkrade inför polisen att han inte hade något att göra med CGTP och den ”revisionistiska generalstrejken”. Som om det inte vore nog tillade han att han inte förbereder ”fackliga strejker” utan ”den väpnade kampen”. Strax därefter släpptes han.

 

 

Myten i aktion

 

När myten drogs i gång dök `legenden´ upp. Abimael utmålades som det ”Fjärde svärdet” i världsrevolutionen. Efter Marx, Lenin och Mao kom då den fjärde: Abimael. Eftersom de tre första redan hade gått bort blev Abimael kvar som den enda, det sanna Första Svärdet, världsrevolutionens ledare. Detta sades och upprepades till leda, vilket bekräftade vad Aníbal Ponce hade tänkt sig; genom att uppmuntra fåfänga, att aldrig slappna av kan borgarklassen använda många påstådda och utropade `revolutionärer´ för att gynna dess sak. I det här fallet var det mycket fördelaktigt att uppmuntra dessa egenskaper hos Sendero-ledaren för de föreslagna målen som successivt bekräftades.

 

Under 1980-talet gav Sendero Luminoso fria tyglar till sin ”väpnade verksamhet”, som den uttrycktes efter händelserna i Chuschi (Följande är ett komplement från redaktionen för Radio la Primerisima som beskriver händelserna i Chuschi: Lördagen den 17 maj 1980 brändes offentligt valsedlarna i valdistrikten Chuschi, Cangallo och Ayacucho av medlemmar i Sendero Luminoso. Aktionen utgjorde organisationens krigsförklaring mot den peruanska staten och samhället).

 

Med hans predikande och handlingar inleddes ”epoken av våld” som efterlämnade sig spår av förstörelse, blod och död i stora delar av det nationella territoriet och som varade fram till Abimaels gripande i september 1992.

 

Här gick media och vissa odefinierade ”agenturer” in för att ”skapa” bilden av en enorm terroriststruktur som kan verkställa oerhörda aktioner så som sprängning av högspänningsledningar, sprängningar, bilbombsexplosioner, selektiva mord, militära konfrontationer, bondemassaker och till och med ”väpnade strejker” i olika städer vilket kom att bli ”en dagordning” under de år som idag verkar som mardrömmar för många peruaner.

 

I extrema fall lyckades senderisterna ”förvandla fängelserna till skolor för väpnad utbildning”, genom att organisera interna demonstrationer med fanor och affischer, till fasa för dem som trodde att de såg ”inledningen till socialismen” där.


(1) Manuel Odría
https://es.wikipedia.org/wiki/Manuel_Odría

(2) Partido Comunista Peruano (Marxista-Leninista)
https://es.wikipedia.org/wiki/Partido_Comunista_Peruano_(Marxista-Leninista)

(3) De fyras gäng
https://sv.wikipedia.org/wiki/De_fyras_gäng

(4) José Carlos Mariátegui
https://es.wikipedia.org/wiki/José_Carlos_Mariátegui

(5) http://bvk.bnp.gob.pe/admin/files/libros/642_digitalizacion.pdf

(6) Juan Velasco Alvarado
https://es.wikipedia.org/wiki/Juan_Velasco_Alvarado

(7) Alfonso Barrantes Lingán
https://es.wikipedia.org/wiki/Alfonso_Barrantes_Lingán

 

Källa:

https://radiolaprimerisima.com/opinion/abimael-guzman-y-el-senderismo-ni-comunistas-ni-revolucionarios/


Andra delen:

Den avslöjade bluffen”