”Abimael Guzman och Sendero Luminoso; varken kommunister eller revolutionärer” [2-2]

 

Anhöriga till offren i de hemliga massgravarna vid armékasernen “Los Cabitos” och underrättelsetjänstens högkvarter “Casa Rosada” där de gripna torterades och mördades. Det är den andra sidan av terrorismen under 20 år i Peru. FOTO: APRODEH.

”Abimael Guzman och Sendero Luminoso; varken kommunister eller revolutionärer” [2-2]

Andra delen av GUSTAVO ESPINOZAS dokumentation av Abimael Guzman, som avled den 11:e september och den terrorrörelse som han ledde fram till 12 september 1992 då han greps.

Första delen: Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer [1-2]
https://perudickema.blogspot.com/2021/09/peru-abimael-guzman-och-sendero.html

”Den avslöjade bluffen”

I den 1:a delen av Gustavo Espinozas omfattande dokumentation av personen Abimael Guzman och hans terrorrörelse Sendero Luminoso, gav den legendariske ledaren för Peruanska Kommunistiska Partiet (PCC) en bakgrund till Guzmans och Sendero Luminosos framväxt från 1960-talet respektive slutet av 1970-talet i länet Ayacucho.

• I den andra delen av hans krönika tar Espinoza upp terrorn från såväl Sendero Luminoso som Perus väpnade styrkor. Denna uttryckte sig i barbariska massakrer som Espinoza menar följde ett utstuderat mönster från bägge sidor och det var att slå mot landets ursprungsbefolkning. Med Alberto Fujimoris tvångssteriliseringar kompletterades detta folkmord, menar Espinoza.
• Under den socialdemokratiske presidenten (1985-1990) Alan Garcias mandatperiod gjordes ”TERROR-Politiken” allmän och till statspolitik. De väpnade styrkorna genomförde massakrer på massakrer på fattiga bybor uppe i Anderna, skriver Espinoza. Dessa genomfördes som förevändning till `Sendero-attacker´ mot armé och polis men som vid senare undersökningar i flera fall visade sig aldrig ha ägt rum.
• Han anser också att tillblivelsen ”Sendero Luminoso” var rent objektivt en artificiell skapelse av den härskande klassen som kompletterade och som passade som `hand i handske´ statsterrorismen i Peru. ”Sendero Luminoso” blev förevändningen för alla repressiva kampanjer mot den verkliga oppositionen i Peru, vänstern och det organiserade folket i såväl fackföreningar som andra sociala och folkliga organisationer blev offren. Med ”Sendero-Spöket” utmålades alla sociala, politiska och ekonomiska krav som ”terrorism”.
• Espinoza citerar en intervju med den legendariske ledaren för det legala civila och autentiska Perus Kommunistiska Parti, PCC, Jorge del Prado som avfärdade och fördömde Abimael Guzman och” Sendero Luminoso”:
  
  «Jag anser att Abimael Guzman och” Sendero Luminoso” utgör en verklig och mycket förkastlig historisk aberration. Det är inte nödvändigt att hänvisa till det anakronistiska och fundamentalistiskt strunt i dess pseudoideologi, inte till dess monstruösa och bedrägliga deformationer av marxismen, eller till dess lika monstruösa folkmordsaktioner. För PCP har Sendero Luminoso inte bara inneburit det fysiska mordet på ett 20-tal kommunistiska borgmästare samt fackliga ledare från vårt parti, utan framför allt för att flagrant ha använt sig av namnet `kommunist´ och till och med vår symbol: hammaren och skäran”.

Dick Emanuelsson
Tegucigalpa 2021-09-28

ABIMAEL GUZMAN, ledaren för Sendero Luminoso och ALAN GARCIA, socialdemokratisk president 1985-1990 då de väpnade styrkorna genomförde ett stort antal massakrer på framför allt landsbygdsbefolkningen i Anderna. Garcias parti APRA förfogade också över en paramilitär dödsskvadron, `Comando Rodrigo Franco´ som likviderade politiska motståndare.

 

Gustavo Espinoza:

Förfalskningen av händelserna

Frågan är om den där minimala ”terrorstrukturen” verkligen var i stånd att motsvara alla de aktioner som enligt den officiella pressen lyckades skapa ”ett strategiskt (militärt) jämviktsläge” som till och med ”var på väg att ta makten”. Idag finns det till och med de som i slutet av fabeln försäkrar att Lima under dessa år var ”under belägring” och att kunna nå staden var möjligt endast via sjövägen. Dylika påståenden kan möjligtvis påverka herrelösa irländska `vänsterister´ men ingen peruan vid sina sinnes fulla bruk kan bekräfta dem.

Utöver den sedvanliga propagandan måste du analysera sakerna så som de utspelades. Eftersom Sendero Luminosos första aktioner koncentrerades till Ayacucho, ägde de första ”operationerna” rum i landets centrala högland. I första hand påstods det vara ”väpnade konfrontationer” mellan polis eller militär mot påstådda ”Sendero-kolonner” som förflyttade sig genom Anderna. För att ge denna version substans, talades det därefter om en Senderistisk Folkarmé i aktion.

 

Vilka ”väpnade konfrontationer”?

Det första som utspelades var de så kallade ”väpnade konfrontationerna” på landsbygden. Den officiella versionen talade alltid om ”subversiva handlingar” och förklaringen till dem utgjordes av ”Sendero-kolonner” i strider med ”polis eller militär personal”.

Under tidens gång fick landet inpräglat olika namn: Soccos, Pucayacu, Accomarca, Llollapampa, Umaro, Santa Rosa, Huancapi, Pomatambo, Parcco Alto, Pucca, Cayara och många fler. När vart och ett av dessa fall undersöktes, visade de första bevisen en helt annan sanning: det hade inte ägt rum dylika ”konfrontationer”, och inte heller existerade några ”Sendero-kolonner”. Inte ens ”väpnade sammandrabbningar” kunde registreras. Det som registrerades på varje plats var polis- eller militärpersonal som trängde in i byarna på jakt efter ”påstådda subversiva” element.

”La Casa Rosada”, av dokumentärfilmaren och antropologen Palito Ortega Matute som är från länet Ayacucho i Peru. Spelfilmen som hade premiär 2018 fick flera priser och utmärkelser och beskriver den andra sidan av terrorismen i Peru, den statliga, hur polis och armé torterade oskyldiga som avrättades och ”försvann” [https://es.wikipedia.org/wiki/La_casa_rosada_(película)].

Enheter från de väpnade styrkorna som utförde dessa handlingar verkställde i verkligheten olika aktioner som byar som brändes ned, hus som plundrades, människor som misshandlades, kvinnorna som våldtogs och byborna som dödades. Och sedan rapporterade militärerna till sina överordnade om ”konfrontationerna” där det förmodades att armén eller polisen hade besegrat en ”gerillakolonn från Sendero Luminoso”. Detta upprepades till leda i den officiella pressen. Myndigheterna i huvudstaden välkomnade nyheten och talade om ”terrorismens vansinne” och om behovet av att ”väl belöna de modiga uniformerade män som försvarade fosterlandet och demokratin”.

Men undersökningarna visade i stället fall av tortyr, utomrättsliga avrättningar, tvångsförsvinnande av personer, inrättande av hemliga interneringscentra och naturligtvis olagliga frihetsberövanden. Det dröjde inte länge förrän det dök upp anklagelser, utredningar, vittnesmål och andra krav som fortfarande hörs i vanliga domstolar.

Sedan tog:

·         Alvaro Artazas, “Comandante Camión” [1], aktivitet fart. (Han var kapten inom marinen, kidnappare, mördare och statsterrorist, ansvarig för försvinnandena av nästan 200 personer [2] men beskyddad av den socialdemokratiske presidenten Alan Garcia från APRA-partiet);

·         ”Slaktaren” Thelmo Hurtado (underlöjtnant som den 14 augusti 1985 ledde en armékolonn kallad “Brigadas Lince” och beordrade sina mannar att öppna eld och därefter aptera dynamit för att spränga kropparna på 69 bönder, också under Alan Garcias regering, översätt. anm. [3];

·         Gripandena på Huanta-Stadion;

·         Försvinnandet av (journalisten) Jaime Ayala [4];

·         De hemliga gravarna i militärkasernen ”Los Cabitos” (där 137 personer greps, torterades mördades eller “försvann i händerna på säkerhetsstyrkorna, enligt Sanningskommissionens rapport [5];

·         Och (underrättelsetjänstens högkvarter) ”Casa Rosada” i närheten av Huamanguino flygplats [6].

Inget av ovanstående var ett påhitt. Allt bekräftades.

De hemliga gravarna i militärkasernen ”Los Cabitos” (där 137 personer greps, torterades mördades eller “försvann i händerna på säkerhetsstyrkorna, enligt Sanningskommissionens rapport.

En manifestation i Lima samma dag som Sanningskommissionen (CVR) presenterade sin rapport om brotten mot de mänskliga rättigheterna åren 1980-2000. Enligt (CVR) var Sendero Luminoso ansvarig för cirka hälften av de 70,000 offer under de tjugo åren medan militär och polis utpekas som ansvariga för 40 procent. FOTO: DICK EMANUELSSON.

Men legenden (om Sendero Luminoso) fortsatte och en stor del av medborgarna trodde i själva verket på att det ägde rum ett ”väpnat uppror”. Det fanns till och med de som sedan tog detta som förevändning och motiverade de militära handlingarna och sa att ”visst hade det förekommit vissa överdrifter”, men. . . De h
änvisade förmodligen till barnen som brändes ihjäl (av militären) i Llocllapampa den 14 augusti 1985, i Llocllapampa-annexet, som ligger i Accomarca-distriktet, Vilcas Huamán -provinsen, Ayacucho. Där dödades 69 peruaner. Den militär som tillskrivs och ha beordrat massakern, armélöjtnanten Telmo Hurtado, utlämnades från USA för att rannsakas i Peru. Här finns även brotten som begicks i Accomarca [8], bönderna som dödades med arméns bajonetter i Cayara, sammanlagt 28 människor [9].

Massmördaren och armélöjtnanten Telmo Hurtado grips.

Den avslöjade bluffen

Den officiella versionen av Sendero Luminoso från den härskande klassen var densamma. Men det var Alan Garcias regering (från Apra-partiet-10] som från och med 1985 insisterade på att formalisera saker och tillskrev `kommunistpartiet Sendero Luminoso´ ALLT ” vad gällde den subversiva verksamheten i Peru.” Och Garcia upprepade till outtröttlighet för att impregnera detta i hjärnan på folk, att ”Perus kommunistiska parti – Sendero Luminoso”, ja, att Sendero Luminoso var ”Perus kommunistiska parti” och att det var ansvarigt för terrorn, bomberna och de avskyvärda brotten som fördömdes . Under den perioden tillskrevs ALLT våld som inträffade till Sendero Luminoso. Varje aktion dekorerades med röda flaggor med Hammaren och Skäran och med musik av Internationalen för att det inte skulle råda någon som helst tvekan. Scenen var perfekt utformad så att ingen skulle upphöra tro på denna ”officiella” version.

Medan ”folkkriget” utvecklades ”intensivt i hela landet”, samtidigt som Sendero Luminoso uppnådde ”den strategiska jämviktsbalansen” och ”omringade Lima och andra städer”, syntes Abimael aldrig gå i spetsen för sina trupper. Han var inte som Fidel (Castro) i Sierra Maestra. Nej. Han befann sig i Lima och levde i ”exklusiva” bostadsområden i huvudstaden. År 1983 befann han sig i sin svärfars bostad, belägen vid hörnet av Pershing- och Salaverry-avenyerna, och skulle kunna ha gripits.

Vad hände?

Det avslöjas av Gustavo Gorriti i sin bok ”Sendero”; President Belaunde [11] gav order om att han inte skulle infångas, enligt vad ministern vid den tiden, general Essewagen berättade. Märkligt nog kopplades en av militärens båda söner - också i uniform - till Sendero Luminoso men det blev aldrig känt hur eller varför. 

Det har falskt hävdats att vänstern ”försonades” med Sendero Luminoso eller att den ”inte tog avstånd” från organisationen. För att motbevisa detta påstående vore det tillräckligt att granska upplagorna av veckotidningen för det peruanska kommunistpartiet, ”UNIDAD”, i synnerhet 1982-1986. Men också den intervju som partiets generalsekreterare, Jorge del Prado gav till tidskriften “Qué hacer” (Vad bör göras).

Där sade han:

«Jag anser att Abimael Guzman och” Sendero Luminoso ” utgör en verklig och mycket förkastlig historisk aberration. Det är inte nödvändigt att hänvisa till det anakronistiska och fundamentalistiskt strunt i dess pseudoideologi, inte till dess monstruösa och bedrägliga deformationer av marxismen, eller till dess lika monströsa folkmordshandlingar. För PCP har Sendero Luminoso inte bara inneburit det fysiska mordet på ett 20-tal kommunistiska borgmästare och fackliga ledare, utan framför allt för att flagrant ha använt sig av namnet `kommunist´ och till och med vår symbol: hammaren och skäran”.

Jorge del Prado, historisk ledare för kommunistpartiet i Peru. Född i Arequipa och dog i Lima vid 89 års ålder den 13 augusti 1999.

När masken föll med Fujimori

Med Fujimori -regeringen blev sakernas tillstånd ännu mer påtagliga. I slutet av 1990 ”lokaliserade” polisens underrättelsetjänst Abimael Guzman till ett luxuöst hus i bostadsområdet Surco och planerade att gripa honom. För detta ändamål ”kommunicerade de till sina överordnade” om operationen. Några timmar efter detta gled ett förseglat kuvert under dörren till huset där Guzman befann sig med ett meddelande som varnade honom för att vidta åtgärder.

Och så blev det. Av denna anledning lämnades inga som helst uppgifter till någon inför den sista operationen när Guzman greps, den framgångsrika aktionen den 12 september 1992, inte ens till de högre polisbefälen. Fujimori befann sig vid en djungelsjö, långt från händelsernas centrum, där han fiskade medan hans rådgivare i underrättelseverksamhet befann sig vid en cocktail på den brittiska ambassadörens residens i Lima.

Som av en magisk kraft upphörde terroristaktionerna efter Guzmans tillfångatagande [12 september 1992). Sedan bekräftades en annan legend: Fujimori hade ”besegrat terrorismen och pacificerat Peru”. I själva verket slutade de som utförde terroristaktionerna, senderisterna eller andra, att verkställa dem. De blev inte längre nödvändiga. Tvärtom kunde de bli kontraproduktiva och till och med destabilisera regimen som hade lyckats ”återintegrera landet i det internationella finanssystemet”. Efter det upphörde allt.

Alberto och dottern Keiko Fujimori. Bägge förnekar tvångsteriliseringen av närmare 300,000 fattiga kvinnor och 25,000 män i de andinska regionerna.

Mot VEM verkställdes terrorn och för VAD?

Det är möjligt att dra slutsatsen att den ”antisubversiva strategin” inte var något annat än ett utrotningskrig mot ursprungsbefolkningen och de fattigaste peruanerna. Därför koncentrerades terrorn till byarna. När Sanningskommissionen avgav sin rapport (2003), tvingades den erkänna att 75 procent av offren för våldet kom från de quechuatalande ursprungsbefolkningarna på landsbygden.

Dessutom måste den (Sanningskommissionen) erkänna att det TVÅNGSSTERILISERINGSPROGRAM som tillämpades under Fujimoriregeringen drabbade 350,000 kvinnor, de flesta av från indianbefolkningen (i Anderna). Om var och en av dessa kvinnor hade behållit möjligheten att kunna reproducera hade mer än en miljon barn fötts från dessa sekulärt underkastade och diskriminerade segment. Är denna siffra i underkant? [12]

Det kan då förstås att det som verkligen ägde rum i Peru under denna period (1980-2000) inte var en ”intern konflikt”, inte heller ett ”folkuppror”, inte ens en ”kamp mot subversionen” eller en ”pacificeringspolitik”. Det som verkligen ägde rum var en förintelsestrategi och en utrotningspolitik mot utsatta befolkningar, de mest utsatta och fattiga i Peru.

 

”Världsrevolutionens ledare” kapitulerar

Det som kom sedan var en operett. Abimael kapitulerade. Han skickade ett ”kapitulationsbrev” till president Fujimori och ”erbjöd denne fred”, efter att ha erkänt hans (Fujimoris) överlägsenhet och erkänt sitt eget nederlag. Strax därefter sammanträdde Sendero Luminosos centralkommittés plenarsession i den Nationella Underrättelsetjänstens högkvarter (SIC!). Och det arrangerades ett särskilt `äktenskapsrum´ för Senderoledaren och hans andra fru, (Elena Iparraguirre). Men dessförinnan firade de sin födelsedag med sånger och kakor inkluderat. Allt spelades in, bara att det i dag är arkiverat.

Har någon ledare från något kommunistiskt parti från något land i världen någonsin agerat eller blivit behandlad på ett liknande sätt?  Låt oss bara komma ihåg (det brasilianska kommunistpartiets generalsekreterare) LUÍS CARLOS PRESTES [13] under den brasilianska militärdiktaturens år (då hans tyska fru Olga Benario senare mördades av de tyska nazisterna 1942). Eller RODNEY ARISMENDIS situation under den fascistiska diktaturen i Uruguay, eller fallet med den modige LUIS CORVALÁN, i Chile under Pinochetdiktaturen. Även i vårt land, vilken av kommunistpartiets ledare agerade som Guzmans inför sina bödlar? Jorge del Prado, Isidoro Gamarra, Pedro Huilca? Bara för att nämna några.

Diskussionen och debatten, avgränsningen av ansvar och utvecklingen av historien kommer att ansvara för att sätta allt på sin respektive plats. Och alla legender och myter kommer att förbli där de hör hemma.

 

Luís Carlos Prestes (PCB), Rodney Arismendi (PCU) och Luis Corvalan (PCCh), alla tre fängslades och torterades under respektive militärdiktatur.

Fjärran från marxism och socialism

Men det är okey. I slutet av denna text vill jag betona att terrorism inte har något som helst samband med marxismen eller med socialismen att göra. Det är inte en ideologi, utan en konkret praxis; och den kvalificerar sig inte utan diskvalificerar sina pro7motorer och tillämpanden eftersom den dyrkar terror, spontanitet och individualism; och att det är oförenligt med folkens mest elementära revolutionära metoder.

Det kan också sägas att namnet Sendero Luminoso användes och att det kommunistiska partiets karaktär avsiktligt tilldelades för att förnedra och förringa bilden av socialism; att jämställa och efterlikna det socialistiska budskapet med terror, död och permanent sårbarhet. För att människor ska associera den röda fanan med destruktion och barbari och omfamna tanken om att Hammaren och Skäran är symboler impregnerade i blod och död, och för att initialerna för PCP skulle fruktas och förkastas av befolkningen.

Dessutom, för att bryta bandet mellan folket och de väpnade styrkornas, smidd under processen med general Juan Velasco Alvarado som gav ett innehåll åt den Demokratiska och Antiimperialistiska Revolutionen 1968, försökte de vända folkets perspektiv så att folket i militären såg ett gäng mördare och korrumperade medan de uniformerade militärerna assimilerades om idén om att folket hade övertygats i riktigheten av ”terrorismens idéer” och att det bara fanns utrymme för en folkmordspolitik. Det handlade om att skapa en dödens avgrund mellan Försvarsmakten och folket för att historien aldrig skulle upprepa sig.

Och nu, vad ska de som ”upphöjde” figuren Guzman till en nästan ouppnåelig piedestalposition, de som erkänner honom som ”världsrevolutionens fjärde svärd” göra? Han duger inte längre som `argument´, han är ju redan död. De kommer att anklaga honom för ”mördare”, ”förbannad hyena”, ”för folkmord” och många andra saker. De kommer att använda honom för att påstå att han var ”symbolen för kommunismen”, att hans fana var ”den Röda Fanan” som ”främjade klasskampen”, att den ”använde våld”. På detta sätt kommer alla som på ett eller annat sätt har sådana åsikter att betraktas som ”senderoanhängare”, ”pro senderister” eller andra imbecilla uttryck av liknande karaktär.

Och i det nuvarande sammanhanget i vårt land kommer det att användas som en förevändning för att misskreditera en progressiv och folklig regering och koppla den till den omänskliga figurens barbari. Att besvara den kampanjen är en viktig plikt.

Översättning: Dick Emanuelsson

 

Noter:

[8] La masacre de Accomarca: un caso emblemático del conflicto interno de Perú
https://www.wola.org/es/analisis/la-masacre-de-accomarca-un-caso-emblematico-del-conflicto-interno-de-peru/

[9] La masacre de Cayara
https://es.wikipedia.org/wiki/Masacre_de_Cayara

[10] Alan Garcias regering från Apra-partiet
https://es.wikipedia.org/wiki/Alan_García

[11] President Belaunde.
https://es.wikipedia.org/wiki/Fernando_Belaúnde_Terry

[12] PERU: Så tvångssteriliserades Fujimoris offer
https://perudickema.blogspot.com/2016/05/peru-sa-tvangssteriliserades-fujimoris.html

[13] Luís Carlos Prestes
https://es.wikipedia.org/wiki/Luís_Carlos_Prestes

 

PERU: Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer [1-2]

 

Var Abimael Guzman och Sendero Luminoso i själva verket CIA:s verktyg?

”Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer”

 

Med anledning av att ABIMAEL GUZMAN, ledare för den peruanska väpnade rörelsen Sendero Luminoso avled den 11 september 2021 i en cell på marinbasen i Callao, skrev den legendariske och veteranen inom det historiska legala kommunistpartiet, PCC, Gustavo Espinoza en omfattande analys och genomgång om personen Guzman och hans mer eller mindre privatparti/gerilla Sendero Luminoso.

Espinoza konstaterar att ”Abimael Guzman och Sendero Luminoso var varken kommunister eller revolutionärer”. Snarare agerade han och hans rörelse objektivt sett som CIA:s verktyg. Målet var att smutskasta och nedvärdera den peruanska arbetarrörelsens revolutionära gren och skapa en så omfattande ideologisk bas för att just kommunisterna och vänstern i allmänhet för all framtid skulle anses som ”pestsmittade” i Peru. Ett konkret färskt exempel är hur högerns hysteriska psykologiska krigföring har attackerat den nye presidenten, lågstadieläraren Pedro Castillo.

Gustavo Espinoza citerar och refererar i den följande krönikan till Gustavo Goritti, peruansk journalist, författar och forskare om Sendero Luminoso. Han hävdar att bakom denna organisation kan vi se vissa ”agenturer”, precis så som Pedro Castillos förste utrikesminister, Hector Bejar påstod. För den uppfattningen blev han bara två månader gammal på posten på grund av den häftiga reaktionen av hans uttalande om att SL var en CIA-konstruktion.

 

ESPINOZA KONSTATERAR I DEN andra delen av hans krönika, som vi publicerar på lördag, att till skillnad mot den traditionella latinamerikanska gerillan gick Sendero Luminoso aldrig i konfrontation med armén. Det finns ytterst få exempel på det. Hur är det möjligt?

Guzman och hans första fru Nora kopierade de sämsta delarna av den kinesiska revolutionens ultravänster-överslag, främst från kulturrevolutionen och dess personkult där ”Ledaren” stod över partiet som ersattes av lösliga ”folkkommittéer” medan partiet som utpekades som ”förstenat och byråkratiskt”.

När Abimael Guzman greps den 12 september 1992 gick luften ur resten av partiet och dess ”Folkarmé”. En efter en greps medlemmarna av denna märkliga variant av `kommunistparti´, som snarast påminner mig om de frireligiösa Pingstkyrkopastorerna som i Latinamerika närmast framställs som gudar. Och när Pastorn dör, faller den organisatoriska strukturen för församlingen samman som ett korthus.

 

NÄR DET TYSKA KOMMUNISTPARTIET som första parti och organisation olagligförklarades och förföljdes av Hitler, tre år innan förföljelsen mot judarna inleddes, greps och mördades i staden Hamburg ledningen för kommunistpartiet. Sammanlagt likvideras den lokala styrelsen för partiet 17 gånger. Men varje för varje gång ersattes de av nya kamrater som tillträdde på posten. De tyska fascisterna lyckades inte krossa partiet trots en barbarisk terror och fysisk häxjakt.

 

NÄR DET CHILENSKA KOMMUNISTPARTIET gick under jorden natten mellan den 10:e och 11:e september 1973, då visste de via sin egen underrättelsetjänst, att militärkuppen var i antågande. Hundratals av de chilenska kommunisternas mest ledande kamrater mördades eller ”försvann” men ersattes kontinuerligt av nya medlemmar på partiets viktigaste och mest strategiska politiska och organisatoriska positioner under 17 år. Och trots terrorn och en professionell politisk hemlig polis stärktes det chilenska kommunistpartiet under dessa 17 år och skapade till och med en egen väpnad hemlig milis som intensifierade kampen mot militärdiktaturen. Det var därför som USA ställde diktaturen mot väggen för att ge de borgerliga och socialdemokratiska partierna platsen för ”den civila övergången till demokrati”, men en demokrati byggd på den fascistiska författningen från 1980 som öppnade Chile för den nyliberala eran som i oktober 2019 konfronterade ett helt folk.

 

DET ÄR DÄRFÖR KOMMUNISTERNAS organisatoriska struktur bygger på Lenins teser om partiet från hans klassiska verk, ”Vad bör göras”, där just den kollektiva ledningen och den demokratiska centralismen är en förutsättning för att partiet bevaras även under de mesta komplicerade förhållanden av kampen. I Latinamerika finns det en rik källa av erfarenheter.

Men Sendero Luminoso och Abimael Guzman var, som Gustavo Espinoza rubricerar sin krönika, ”varken kommunister eller revolutionärer”! Frågan är i vems tjänst de stod?

Tegucigalpa, 2021-09-23
DICK EMANUELSSON

…………….

 

Abimael Guzman och Sendero Luminoso: varken kommunister eller revolutionärer [1-2]

Av Gustavo Espinoza M.

 

ABIMAEL GUZMAN REINOSOS död, som inträffade tidigt på morgonen lördagen den 11 september 2021, har väckt olika reaktioner. Vissa har använt detta faktum för att förnedra och förringa kampen för socialism i Peru. Andra har försökt försköna bilden av den avlidne genom att presentera honom som en förstklassig revolutionär, som slutade sina dagar av sitt liv efter en lång period i fångenskap. Andra har ansett det nödvändigt att minnas den tråd av blod som strömmade genom landet sedan 1980 då det i maj, samma år, det som i folkmun kallas ILA, det vill säga “Inicio de la Lucha Armada”, innebar inledningen av den väpnade kampen”.

 

 

I sitt första skede

 

Med denna ram har så kallade italienska ”kommunister” upphöjt Guzmans figur som om han vore en framstående marxist-leninist. I andra länder har några små ”vänstergrupper” upprepat samma klyschor. Därför är det upp till de peruanska kommunisterna att klarlägga frågan för att inte ge upphov till falska bedömningar eller smärtsamma fel.

 

Abimael Guzman, i motsats till vad hans anhängare försäkrar, motsvarade inte det så som legenden beskriver honom. HAN VAR VARKEN KOMMUNIST OCH INTE HELLER REVOLUTIONÄR.

 

Under livets gång deltog han inte ens aktivt i kampen. Och han stupade inte heller i den kampen. Även om han var frihetsberövad, utsattes han inte för tortyr och han dog inte i enlighet med sitt eget koncept. Han avled i sin säng, i gryningen en dag innan en ny årsdag för hans fångenskap (Guzman greps den 12 september 1992 och han avled den 11 september 2021, övers. anm.).

 

Det första vi bör komma ihåg är att han studerade juridik vid universitetet i San Agustin de Arequipa i slutet av 1940-talet. När det folkliga upproret mot Odria-diktaturen (1) ägde rum i juni 1950 i staden Arequipa, var Abimael redan en filosofistudent, men han deltog inte på något sätt i upproret.

Fragment av upproret 1950 i Arequipa.

Trots att han flera år senare försäkrade om att han vid den tiden redan hade Sendero Luminoso anslutit sig till den revolutionära kampen och i synnerhet i den kommunistiska kampen, är verkligheten en helt annan; han stod helt vid sidan av dessa händelser där kommunisterna, veteraner och unga människor, grep till vapen och skapade en Revolutionär Folkmakt och utsåg en Patriotisk Kommitté, Francisco Mostajo - tills den besegrades tre dagar senare efter ett heroiskt motstånd.

 

Det var efter dessa händelser, som han helt ignorerade i sin ungdomliga existens, som Abimael reste till Ayacucho där han anslöt sig till kommunistpartiets led i skuggan av kamrat La Torre, som under flera år var ansvarig för den regionala styrelsen för PCP i staden Huamanga. Där gifte han sig med Augusta, dotter till kamrat La Torre och lyckades uppnå positionen som organisationssekreterare för den lokala partiavdelningen och utvecklade sina aktiviteter företrädesvis inom det akademiska området.

 

Under denna period, oktober 1963, genomfördes det Peruanska Studentförbundet 9:e kongress rum i Ayacucho. Det var under den omständigheten som jag träffade Abimael Guzman. Vid den tiden verkade han under pseudonymen ”Alvaro”. Vid tidpunkten var PCP drabbad av den politiska krisen (inom den kommunistiska världsrörelsen mellan det sovjetiska och kinesiska kommunistpartiet, övers. anm.) som strax därefter skulle orsaka dess splittring. I praktiken var partiet förlamat och kunde inte ens skicka en kamrat från partiledningen (i Lima) för att vägleda de kommunistiska studenterna inför studenternas kongress. Faktumet utnyttjades just av Guzman, som övertygade La Torre att presentera sig i egenskap som ledamöter av centralkommittén vid den tiden och som partiets ”talesmän” inför delegationen av kamrater som deltog i kongressen.

 

Guzman registrerade två påtagliga misslyckanden inför studenterna. Hans ”förslag” om vad kommunisternas ”allmänna linje” skulle vara avvisades med överväldigande majoritet, trots att minst 90 procent av (det kommunistiska ungdomsförbundets studenter) ansåg sig vara ”maoister”. Planen för ”klass mot klass”, som gällde på 1920-talet för andra breddgrader och scenarier (Tyskland), passade inte alls in i vad som borde vara kommunisternas verksamhet vid de peruanska universiteten vid denna tidsepok. Detta fastslogs och definierades solklart i debatten och Abimaels ”tes” nådde endast 4 eller 5 röster av de totalt 90 deltagarna.

 

Hans andra nederlag, inte mindre spektakulärt, inträffade inför slutet av kongressen, då kommunisternas förslag om valet av FEP-styrelsen skulle behandlas och hur det skulle definieras. ”Alvaro” ansträngde sig till det yttersta för att övertyga alla om att en ”pro-sovjetisk revisionist” under inga omständigheter kunde väljas till ordförande för FEP. Efter diskussionen godkändes min kandidatur enhälligt och följande dag valdes jag till FEP:s ordförande.

 

 

Att skapa en legend

 

I januari 1964 ägde (PCC:s) skilsmässa med maoismen rum. Abimael gick över till Saturnino Paredes och José Sotomayor (2) läger (andra företrädare för maoismen från PCC). Men denna trend gick snart i kris. Sotomayor återvände till PCC, medan Abimael bröt med Saturnino och öppnade en ”egen butik”. Med sin lilla Ayacucho-grupp, underkänd av de lokala kommunisterna (i Ayacucho), skulle ”Alvaro” senare ta som ”sin referens” det ökända ”de Fyras Gäng” (i Kinas KP där Maos änka, Jiang Qing var en av de drivande). Denna grupp åsamkade många skador på (såväl partiet som på) Kina men kastades ut och neutraliserades. Men innan dess var de ansvariga för Pol Pot och Iean Sari avskyvärda regim som hade installerats i Kambodja, oförenlig med den mänskliga uppfattningen om socialism (3).

 

 

Ursprunget till namnet Sendero

 

Medan Guzman befann sig i Kina och under inflytande av det fördärvliga ”De Fyras Gäng” som isolerades från makten efter Maos död, fattade Abimael beslut om sin ”egen linje” och, för att avgränsa sig från den ”officiella partilinjen”, som leddes av Paredes, beslutade Guzman att avsluta sina dokument med en slags magisk fras: ”Längs José Carlos Mariateguis (4) den Lysande Vägen”.

 

Från det ögonblicket fångades han upp av dem som verkade för tanken att `kaotisera´ den peruanska kommunismens idé, presentera den som uppdelad i olika ”partier”. Det var en av anledningarna till att så snart som Abimaels lilla kärna utpekades som det ”Kommunistiska Partiet – den Lysande Vägen”, för att markera mot Paredes kommunistparti `La Bandera Roja´, den Röda Fanan och José Sotomayors kommunistiska parti, som senare upplöstes.

 

För att färdigställa denna `soppa´ bildade Paredes 1969 kommunistpartiet “Patria Roja” (Rött fosterland) samtidigt som de själsvådligt kallade det peruanska (autentiska och historiska kommunistpartiet) som ”PC -Unidad” (KP-Enhet). På så sätt framställdes vi kommunister i ögonen på våra landsmän som ett parti som blev fem, mer eller mindre lösliga fraktioner. Att generera ”olika varianter” av kommunistpartiet var ett spel av fienden.

 

Men det var en organisatorisk kris som snabbt måste förvandlas till en politisk kris för att få effekt. Därför inleddes arbetet med att bekräfta Sendero Luminoso som ”kommunistpartiet” med definierat ledarskap och en egen linje. Och, för att bekräfta honom (Guzman) på den linjen, framställdes han som den ”fullbordade” marxist-leninist-maoisten.

 

Ett CIA-verk?

 

Var denna utnämning en ”erövring” på egen hand eller var det snarare CIA som spelade en avgörande roll i frågan? Det kan sägas, som i många fall, att det ena och det andra hade att göra med frågan. En intressant bok skriven av Washington Huaraccha Apaza och utgiven under pseudonymen ”Andreo Matías” (5), försäkrar att Sendero Luminoso var skapat av USA:s hemliga underrättelsetjänst. Denna version togs upp av Hector Bejar (utrikesminister under två veckor i Pedro Castillos första regering) och orsakade protester från de mest framstående talesmännen för den peruanska reaktionen.

 

Denna tes kan kanske betraktas som lite överdriven. Sendero verkade som en slags liten terroristcell i (länet) Ayacucho. Och om det uppmuntrades, främjades och framför allt fick stor publicitet i utlandet, är det inte helt omöjligt att USA:s centrala underrättelsetjänst, CIA, kunde ha haft en speciell roll i frågan.

 

Under 1970-talet var den lilla Sendero-strukturens huvudsakliga aktivitet inriktad på att undergräva (Perus största landsorganisation) CGTP:s verksamhet. Flygblad, affischer, tidningar och andra medier användes för att attackera landsorganisationen. Alla slags förolämpningar var tillåtna: `arbetarförrädare, reformister, klassförsoningsmän, kapitulanter, Velasquistas´ (efter general Juan Velasco Alvarado XXX som genomförde en radikal jordreform och hatades av landägarna och den politiska högern, reds. anm.). Personligen tog jag emot sju mordhot, som jag fortfarande bevarar jag i brev och andra dokument. Men de (Sendero Luminoso) agiterade och verkade aldrig på arbetsplatserna eller inom arbetarrörelsen. Den var bara ett bollplank för att förstärka de förolämpningar som den mest reaktionära högern - och andra grupper av ultravänstern – använde mot oss.

 

En avdelning med medlemmar i det peruanska kommunistpartiet under generalstrejken 1979. Den utlystes av CGTP där kommunisterna dominerade och dominerar den största landsorganisationen i Peru.

 

I januari 1979 ägde det en tre dagars generalstrejk som utlystes av CGTP för dagarna den 9:e, 10:e och 11:e den månaden. Den 3 januari greps jag som den första av dem som fanns med på polisens svarta lista. Från och med den kvällen greps också andra politiska aktivister och fackliga ledare. Senare greps även (arbetsrättsadvokaten) Alfonso Barrantes (xxx) och Abimael Guzman. Omständigheterna ville att Alfonso, jag och Abimael enligt myndigheternas beslut placerades i samma cell. Den delade vi tills Abimael släpptes efter att tre vice amiraler hade verkat för hans frigivning. Författaren Gustavo Gorriti ackrediterar detta faktum till att Abimael Guzman försäkrade inför polisen att han inte hade något att göra med CGTP och den ”revisionistiska generalstrejken”. Som om det inte vore nog tillade han att han inte förbereder ”fackliga strejker” utan ”den väpnade kampen”. Strax därefter släpptes han.

 

 

Myten i aktion

 

När myten drogs i gång dök `legenden´ upp. Abimael utmålades som det ”Fjärde svärdet” i världsrevolutionen. Efter Marx, Lenin och Mao kom då den fjärde: Abimael. Eftersom de tre första redan hade gått bort blev Abimael kvar som den enda, det sanna Första Svärdet, världsrevolutionens ledare. Detta sades och upprepades till leda, vilket bekräftade vad Aníbal Ponce hade tänkt sig; genom att uppmuntra fåfänga, att aldrig slappna av kan borgarklassen använda många påstådda och utropade `revolutionärer´ för att gynna dess sak. I det här fallet var det mycket fördelaktigt att uppmuntra dessa egenskaper hos Sendero-ledaren för de föreslagna målen som successivt bekräftades.

 

Under 1980-talet gav Sendero Luminoso fria tyglar till sin ”väpnade verksamhet”, som den uttrycktes efter händelserna i Chuschi (Följande är ett komplement från redaktionen för Radio la Primerisima som beskriver händelserna i Chuschi: Lördagen den 17 maj 1980 brändes offentligt valsedlarna i valdistrikten Chuschi, Cangallo och Ayacucho av medlemmar i Sendero Luminoso. Aktionen utgjorde organisationens krigsförklaring mot den peruanska staten och samhället).

 

Med hans predikande och handlingar inleddes ”epoken av våld” som efterlämnade sig spår av förstörelse, blod och död i stora delar av det nationella territoriet och som varade fram till Abimaels gripande i september 1992.

 

Här gick media och vissa odefinierade ”agenturer” in för att ”skapa” bilden av en enorm terroriststruktur som kan verkställa oerhörda aktioner så som sprängning av högspänningsledningar, sprängningar, bilbombsexplosioner, selektiva mord, militära konfrontationer, bondemassaker och till och med ”väpnade strejker” i olika städer vilket kom att bli ”en dagordning” under de år som idag verkar som mardrömmar för många peruaner.

 

I extrema fall lyckades senderisterna ”förvandla fängelserna till skolor för väpnad utbildning”, genom att organisera interna demonstrationer med fanor och affischer, till fasa för dem som trodde att de såg ”inledningen till socialismen” där.

(1) Manuel Odría
https://es.wikipedia.org/wiki/Manuel_Odría

(2) Partido Comunista Peruano (Marxista-Leninista)
https://es.wikipedia.org/wiki/Partido_Comunista_Peruano_(Marxista-Leninista)

(3) De fyras gäng
https://sv.wikipedia.org/wiki/De_fyras_gäng

(4) José Carlos Mariátegui
https://es.wikipedia.org/wiki/José_Carlos_Mariátegui

(5) http://bvk.bnp.gob.pe/admin/files/libros/642_digitalizacion.pdf

(6) Juan Velasco Alvarado
https://es.wikipedia.org/wiki/Juan_Velasco_Alvarado

(7) Alfonso Barrantes Lingán
https://es.wikipedia.org/wiki/Alfonso_Barrantes_Lingán

 

Källa:

https://radiolaprimerisima.com/opinion/abimael-guzman-y-el-senderismo-ni-comunistas-ni-revolucionarios/

Andra delen:

”Den avslöjade bluffen”