 |
| Anhöriga till offren i de hemliga massgravarna vid armékasernen “Los Cabitos” och underrättelsetjänstens högkvarter “Casa Rosada” där de gripna torterades och mördades. Det är den andra sidan av terrorismen under 20 år i Peru. FOTO: APRODEH. |
”Abimael Guzman och Sendero Luminoso; varken kommunister
eller revolutionärer” [2-2]
Andra
delen av GUSTAVO
ESPINOZAS dokumentation av Abimael
Guzman, som avled den 11:e september och den terrorrörelse som han ledde fram
till 12 september 1992 då han greps.
Första delen: Abimael Guzman och Sendero Luminoso:
varken kommunister eller revolutionärer [1-2]
https://perudickema.blogspot.com/2021/09/peru-abimael-guzman-och-sendero.html
”Den avslöjade bluffen”
I
den 1:a delen av Gustavo Espinozas omfattande dokumentation av personen Abimael
Guzman och hans terrorrörelse Sendero Luminoso, gav den legendariske ledaren
för Peruanska Kommunistiska Partiet (PCC) en bakgrund till Guzmans och Sendero Luminosos
framväxt från 1960-talet respektive slutet av 1970-talet i länet Ayacucho.
- I
den andra delen av hans krönika tar Espinoza upp terrorn från såväl
Sendero Luminoso som Perus väpnade styrkor. Denna uttryckte sig i
barbariska massakrer som Espinoza menar följde ett utstuderat mönster från
bägge sidor och det var att slå mot landets ursprungsbefolkning. Med
Alberto Fujimoris tvångssteriliseringar kompletterades detta folkmord,
menar Espinoza.
- Under
den socialdemokratiske presidenten (1985-1990) Alan Garcias mandatperiod
gjordes ”TERROR-Politiken” allmän och till statspolitik. De väpnade
styrkorna genomförde massakrer på massakrer på fattiga bybor uppe i
Anderna, skriver Espinoza. Dessa genomfördes som förevändning till
`Sendero-attacker´ mot armé och polis men som vid senare undersökningar i
flera fall visade sig aldrig ha ägt rum.
- Han
anser också att tillblivelsen ”Sendero Luminoso” var rent objektivt en
artificiell skapelse av den härskande klassen som kompletterade och som
passade som `hand i handske´ statsterrorismen i Peru. ”Sendero Luminoso”
blev förevändningen för alla repressiva kampanjer mot den verkliga
oppositionen i Peru, vänstern och det organiserade folket i såväl
fackföreningar som andra sociala och folkliga organisationer blev offren.
Med ”Sendero-Spöket” utmålades alla sociala, politiska och ekonomiska krav
som ”terrorism”.
- Espinoza
citerar en intervju med den legendariske ledaren för det legala civila och autentiska Perus Kommunistiska
Parti, PCC, Jorge del Prado som avfärdade och fördömde Abimael Guzman och” Sendero Luminoso”:
«Jag anser att Abimael Guzman och” Sendero Luminoso” utgör en verklig och mycket förkastlig historisk aberration. Det är inte nödvändigt att hänvisa till det anakronistiska och fundamentalistiskt strunt i dess pseudoideologi, inte till dess monstruösa och bedrägliga deformationer av marxismen, eller till dess lika monstruösa folkmordsaktioner. För PCP har Sendero Luminoso inte bara inneburit det fysiska mordet på ett 20-tal kommunistiska borgmästare samt fackliga ledare från vårt parti, utan framför allt för att flagrant ha använt sig av namnet `kommunist´ och till och med vår symbol: hammaren och skäran”.
Dick Emanuelsson
Tegucigalpa 2021-09-28
 |
| ABIMAEL GUZMAN, ledaren för Sendero Luminoso och ALAN GARCIA, socialdemokratisk president 1985-1990 då de väpnade styrkorna genomförde ett stort antal massakrer på framför allt landsbygdsbefolkningen i Anderna. Garcias parti APRA förfogade också över en paramilitär dödsskvadron, `Comando Rodrigo Franco´ som likviderade politiska motståndare. |
Förfalskningen av händelserna
Frågan är om den där minimala ”terrorstrukturen”
verkligen var i stånd att motsvara alla de aktioner som enligt den officiella
pressen lyckades skapa ”ett strategiskt (militärt) jämviktsläge” som till och
med ”var på väg att ta makten”. Idag finns det till och med de som i slutet
av fabeln försäkrar att Lima under dessa år var ”under belägring” och att kunna
nå staden var möjligt endast via sjövägen. Dylika påståenden kan
möjligtvis påverka herrelösa irländska `vänsterister´ men ingen peruan vid sina
sinnes fulla bruk kan bekräfta dem.
Utöver den sedvanliga propagandan
måste du analysera sakerna så som de utspelades. Eftersom Sendero Luminosos
första aktioner koncentrerades till Ayacucho, ägde de första ”operationerna”
rum i landets centrala högland. I första hand påstods det vara ”väpnade
konfrontationer” mellan polis eller militär mot påstådda ”Sendero-kolonner” som
förflyttade sig genom Anderna. För att ge denna version substans, talades
det därefter om en Senderistisk Folkarmé i aktion.
Vilka
”väpnade konfrontationer”?
Det första som utspelades var de så
kallade ”väpnade konfrontationerna” på landsbygden. Den officiella
versionen talade alltid om ”subversiva handlingar” och förklaringen till dem utgjordes
av ”Sendero-kolonner” i strider med ”polis eller militär personal”.
Under tidens gång fick landet inpräglat
olika namn: Soccos, Pucayacu, Accomarca, Llollapampa, Umaro, Santa Rosa,
Huancapi, Pomatambo, Parcco Alto, Pucca, Cayara och många fler. När vart
och ett av dessa fall undersöktes, visade de första bevisen en helt annan
sanning: det hade inte ägt rum dylika ”konfrontationer”, och inte heller
existerade några ”Sendero-kolonner”. Inte ens ”väpnade sammandrabbningar”
kunde registreras. Det som registrerades på varje plats var polis- eller
militärpersonal som trängde in i byarna på jakt efter ”påstådda subversiva” element.
Enheter från de väpnade styrkorna som
utförde dessa handlingar verkställde i verkligheten olika aktioner som byar som
brändes ned, hus som plundrades, människor som misshandlades, kvinnorna som
våldtogs och byborna som dödades. Och sedan rapporterade militärerna till
sina överordnade om ”konfrontationerna” där det förmodades att armén eller polisen
hade besegrat en ”gerillakolonn från Sendero Luminoso”. Detta upprepades till
leda i den officiella pressen. Myndigheterna i huvudstaden välkomnade nyheten
och talade om ”terrorismens vansinne” och om behovet av att ”väl belöna de
modiga uniformerade män som försvarade fosterlandet och demokratin”.
Men undersökningarna visade i stället fall
av tortyr, utomrättsliga avrättningar, tvångsförsvinnande av personer,
inrättande av hemliga interneringscentra och naturligtvis olagliga
frihetsberövanden. Det dröjde inte länge förrän det dök upp anklagelser,
utredningar, vittnesmål och andra krav som fortfarande hörs i vanliga domstolar.
Sedan tog:
· Alvaro Artazas, “Comandante Camión” [1], aktivitet fart. (Han var kapten inom marinen, kidnappare, mördare och statsterrorist, ansvarig för försvinnandena av nästan 200 personer [2] men beskyddad av den socialdemokratiske presidenten Alan Garcia från APRA-partiet);
·
”Slaktaren”
Thelmo Hurtado (underlöjtnant som
den 14 augusti 1985 ledde en armékolonn kallad “Brigadas Lince” och beordrade
sina mannar att öppna eld och därefter aptera dynamit för att spränga kropparna
på 69 bönder, också under Alan Garcias regering, översätt. anm. [3];
·
Gripandena
på Huanta-Stadion;
·
Försvinnandet
av (journalisten) Jaime Ayala [4];
·
De
hemliga gravarna i militärkasernen ”Los Cabitos” (där 137 personer greps,
torterades mördades eller “försvann i händerna på säkerhetsstyrkorna, enligt
Sanningskommissionens rapport [5];
·
Och
(underrättelsetjänstens högkvarter) ”Casa Rosada” i närheten av Huamanguino
flygplats [6].
Inget av ovanstående var ett påhitt. Allt
bekräftades.
 |
| De hemliga gravarna i militärkasernen ”Los Cabitos” (där 137 personer greps, torterades mördades eller “försvann i händerna på säkerhetsstyrkorna, enligt Sanningskommissionens rapport. |
 |
Men legenden (om Sendero Luminoso)
fortsatte och en stor del av medborgarna trodde i själva verket på att det ägde
rum ett ”väpnat uppror”. Det fanns till och med de som sedan tog detta som
förevändning och motiverade de militära handlingarna och sa att ”visst hade det
förekommit vissa överdrifter”, men. . . De h
änvisade förmodligen till barnen
som brändes ihjäl (av militären) i Llocllapampa den 14 augusti 1985, i
Llocllapampa-annexet, som ligger i Accomarca-distriktet, Vilcas Huamán
-provinsen, Ayacucho. Där dödades 69 peruaner. Den militär som tillskrivs och ha
beordrat massakern, armélöjtnanten Telmo Hurtado, utlämnades från USA för att rannsakas
i Peru. Här finns även brotten som begicks i Accomarca [8],
bönderna som dödades med arméns bajonetter i Cayara, sammanlagt 28
människor [9].
 |
| Massmördaren och armélöjtnanten Telmo Hurtado grips. |
Den avslöjade bluffen
Den officiella versionen av Sendero
Luminoso från den härskande klassen var densamma. Men det var Alan Garcias
regering (från Apra-partiet-10] som från och med
1985 insisterade på att formalisera saker och tillskrev `kommunistpartiet
Sendero Luminoso´ ALLT ” vad gällde den subversiva verksamheten i Peru.” Och
Garcia upprepade till outtröttlighet för att impregnera detta i hjärnan på folk,
att ”Perus kommunistiska parti – Sendero Luminoso”, ja, att Sendero Luminoso
var ”Perus kommunistiska parti” och att det var ansvarigt för terrorn, bomberna
och de avskyvärda brotten som fördömdes . Under den perioden tillskrevs ALLT
våld som inträffade till Sendero Luminoso. Varje aktion dekorerades med
röda flaggor med Hammaren och Skäran och med musik av Internationalen för att
det inte skulle råda någon som helst tvekan. Scenen var perfekt utformad
så att ingen skulle upphöra tro på denna ”officiella” version.
Medan ”folkkriget” utvecklades ”intensivt
i hela landet”, samtidigt som Sendero Luminoso uppnådde ”den strategiska jämviktsbalansen”
och ”omringade Lima och andra städer”, syntes Abimael aldrig gå i spetsen för
sina trupper. Han var inte som Fidel (Castro) i Sierra Maestra. Nej. Han
befann sig i Lima och levde i ”exklusiva” bostadsområden i huvudstaden. År
1983 befann han sig i sin svärfars bostad, belägen vid hörnet av Pershing- och
Salaverry-avenyerna, och skulle kunna ha gripits.
Vad hände?
Det avslöjas av Gustavo Gorriti i sin bok ”Sendero”; President Belaunde [11] gav order om att han inte skulle infångas, enligt vad ministern vid den tiden, general Essewagen berättade. Märkligt nog kopplades en av militärens båda söner - också i uniform - till Sendero Luminoso men det blev aldrig känt hur eller varför.
Det har falskt hävdats att vänstern ”försonades”
med Sendero Luminoso eller att den ”inte tog avstånd” från organisationen. För
att motbevisa detta påstående vore det tillräckligt att granska upplagorna av
veckotidningen för det peruanska kommunistpartiet, ”UNIDAD”, i synnerhet 1982-1986. Men
också den intervju som partiets generalsekreterare, Jorge del Prado gav till
tidskriften “Qué hacer” (Vad bör göras).
Där sade han:
«Jag
anser att Abimael Guzman och” Sendero Luminoso ” utgör en verklig och mycket
förkastlig historisk aberration. Det är inte nödvändigt att hänvisa till
det anakronistiska och fundamentalistiskt strunt i dess pseudoideologi, inte
till dess monstruösa och bedrägliga deformationer av marxismen, eller till dess
lika monströsa folkmordshandlingar. För PCP har Sendero Luminoso inte bara
inneburit det fysiska mordet på ett 20-tal kommunistiska borgmästare och
fackliga ledare, utan framför allt för att flagrant ha använt sig av namnet `kommunist´
och till och med vår symbol: hammaren och skäran”.
 |
| Jorge del Prado, historisk ledare för kommunistpartiet i Peru. Född i Arequipa och dog i Lima vid 89 års ålder den 13 augusti 1999. |
När masken föll med Fujimori
Med Fujimori -regeringen blev sakernas
tillstånd ännu mer påtagliga. I slutet av 1990 ”lokaliserade” polisens
underrättelsetjänst Abimael Guzman till ett luxuöst hus i bostadsområdet Surco
och planerade att gripa honom. För detta ändamål ”kommunicerade de till sina
överordnade” om operationen. Några timmar efter detta gled ett förseglat
kuvert under dörren till huset där Guzman befann sig med ett meddelande som
varnade honom för att vidta åtgärder.
Och så blev det. Av denna anledning lämnades inga som helst uppgifter till någon inför den sista operationen när Guzman greps, den framgångsrika aktionen den 12 september 1992, inte ens till de högre polisbefälen. Fujimori befann sig vid en djungelsjö, långt från händelsernas centrum, där han fiskade medan hans rådgivare i underrättelseverksamhet befann sig vid en cocktail på den brittiska ambassadörens residens i Lima.
Som av en magisk kraft upphörde
terroristaktionerna efter Guzmans tillfångatagande [12 september 1992). Sedan
bekräftades en annan legend: Fujimori hade ”besegrat terrorismen och pacificerat
Peru”. I själva verket slutade de som utförde terroristaktionerna, senderisterna
eller andra, att verkställa dem. De blev inte längre
nödvändiga. Tvärtom kunde de bli kontraproduktiva och till och med
destabilisera regimen som hade lyckats ӌterintegrera landet i det
internationella finanssystemet”. Efter det upphörde allt.
Alberto och dottern Keiko Fujimori. Bägge förnekar tvångsteriliseringen av närmare 300,000 fattiga kvinnor och 25,000 män i de andinska regionerna.
Mot VEM verkställdes
terrorn och för VAD?
Det är möjligt att dra slutsatsen att den
”antisubversiva strategin” inte var något annat än ett utrotningskrig mot ursprungsbefolkningen
och de fattigaste peruanerna. Därför koncentrerades terrorn till
byarna. När Sanningskommissionen avgav sin rapport (2003), tvingades den
erkänna att 75 procent av offren för våldet kom från de quechuatalande ursprungsbefolkningarna
på landsbygden.
Dessutom måste den
(Sanningskommissionen) erkänna att det TVÅNGSSTERILISERINGSPROGRAM som
tillämpades under Fujimoriregeringen drabbade 350,000 kvinnor, de flesta av från
indianbefolkningen (i Anderna). Om var och en av dessa kvinnor hade
behållit möjligheten att kunna reproducera hade mer än en miljon barn fötts
från dessa sekulärt underkastade och diskriminerade segment. Är denna
siffra i underkant? [12]
Det kan då förstås att det som
verkligen ägde rum i Peru under denna period (1980-2000) inte var en ”intern
konflikt”, inte heller ett ”folkuppror”, inte ens en ”kamp mot subversionen”
eller en ”pacificeringspolitik”. Det som verkligen ägde rum var en
förintelsestrategi och en utrotningspolitik mot utsatta befolkningar, de mest utsatta
och fattiga i Peru.
”Världsrevolutionens ledare” kapitulerar
Det som kom sedan var en
operett. Abimael kapitulerade. Han skickade ett ”kapitulationsbrev”
till president Fujimori och ”erbjöd denne fred”, efter att ha erkänt hans (Fujimoris)
överlägsenhet och erkänt sitt eget nederlag. Strax därefter sammanträdde Sendero
Luminosos centralkommittés plenarsession i den Nationella
Underrättelsetjänstens högkvarter (SIC!). Och det arrangerades ett
särskilt `äktenskapsrum´ för Senderoledaren och hans andra fru, (Elena
Iparraguirre). Men dessförinnan firade de sin födelsedag med sånger och kakor
inkluderat. Allt spelades in, bara att det i dag är arkiverat.
Har någon ledare från något kommunistiskt
parti från något land i världen någonsin agerat eller blivit behandlad på ett
liknande sätt? Låt oss bara komma ihåg (det brasilianska
kommunistpartiets generalsekreterare) LUÍS
CARLOS PRESTES [13] under den brasilianska
militärdiktaturens år (då hans tyska fru Olga
Benario senare mördades av de tyska nazisterna 1942). Eller RODNEY ARISMENDIS situation under den
fascistiska diktaturen i Uruguay, eller fallet med den modige LUIS CORVALÁN, i Chile under Pinochetdiktaturen. Även
i vårt land, vilken av kommunistpartiets ledare agerade som Guzmans inför sina bödlar? Jorge del Prado, Isidoro Gamarra, Pedro
Huilca? Bara för att nämna några.
Diskussionen och debatten,
avgränsningen av ansvar och utvecklingen av historien kommer att ansvara för att
sätta allt på sin respektive plats. Och alla legender och myter kommer att
förbli där de hör hemma.
Luís Carlos Prestes (PCB), Rodney Arismendi (PCU) och Luis Corvalan (PCCh), alla tre fängslades och torterades under respektive militärdiktatur.
Fjärran från marxism
och socialism
Men det är okey. I slutet av denna
text vill jag betona att terrorism inte har något som helst samband med
marxismen eller med socialismen att göra. Det är inte en ideologi, utan en
konkret praxis; och den kvalificerar sig inte utan diskvalificerar sina pro7motorer
och tillämpanden eftersom den dyrkar terror, spontanitet och
individualism; och att det är oförenligt med folkens mest elementära
revolutionära metoder.
Det kan också sägas att namnet Sendero
Luminoso användes och att det kommunistiska partiets karaktär avsiktligt
tilldelades för att förnedra och förringa bilden av socialism; att jämställa
och efterlikna det socialistiska budskapet med terror, död och permanent
sårbarhet. För att människor ska associera den röda fanan med destruktion och
barbari och omfamna tanken om att Hammaren och Skäran är symboler impregnerade
i blod och död, och för att initialerna för PCP skulle fruktas och förkastas av
befolkningen.
Dessutom, för att bryta bandet mellan folket
och de väpnade styrkornas, smidd under processen med general Juan Velasco
Alvarado som gav ett innehåll åt den Demokratiska och Antiimperialistiska
Revolutionen 1968, försökte de vända folkets perspektiv så att folket i
militären såg ett gäng mördare och korrumperade medan de uniformerade militärerna
assimilerades om idén om att folket hade övertygats i riktigheten av ”terrorismens
idéer” och att det bara fanns utrymme för en folkmordspolitik. Det
handlade om att skapa en dödens avgrund mellan Försvarsmakten och folket för att
historien aldrig skulle upprepa sig.
Och nu, vad ska de som ”upphöjde” figuren
Guzman till en nästan ouppnåelig piedestalposition, de som erkänner honom som ”världsrevolutionens
fjärde svärd” göra? Han duger inte längre som `argument´, han är ju redan
död. De kommer att anklaga honom för ”mördare”, ”förbannad hyena”, ”för folkmord”
och många andra saker. De kommer att använda honom för att påstå att han var
”symbolen för kommunismen”, att hans fana var ”den Röda Fanan” som ”främjade
klasskampen”, att den ”använde våld”. På detta sätt kommer alla som på ett
eller annat sätt har sådana åsikter att betraktas som ”senderoanhängare”, ”pro
senderister” eller andra imbecilla uttryck av liknande karaktär.
Och i det nuvarande sammanhanget i
vårt land kommer det att användas som en förevändning för att misskreditera en
progressiv och folklig regering och koppla den till den omänskliga figurens barbari. Att
besvara den kampanjen är en viktig plikt.
Översättning: Dick Emanuelsson
Noter:
[8]
La masacre de Accomarca: un caso emblemático del conflicto interno de Perú
https://www.wola.org/es/analisis/la-masacre-de-accomarca-un-caso-emblematico-del-conflicto-interno-de-peru/
[9] La masacre de
Cayara
https://es.wikipedia.org/wiki/Masacre_de_Cayara
[10] Alan Garcias
regering från Apra-partiet
https://es.wikipedia.org/wiki/Alan_García
[11]
President Belaunde.
https://es.wikipedia.org/wiki/Fernando_Belaúnde_Terry
[12]
PERU: Så tvångssteriliserades Fujimoris offer
https://perudickema.blogspot.com/2016/05/peru-sa-tvangssteriliserades-fujimoris.html
[13] Luís
Carlos Prestes
https://es.wikipedia.org/wiki/Luís_Carlos_Prestes
