fredag 18 juli 2025

Peter bytte gerillageväret för målarstaffliet




Peter bytte gerillageväret för målarstaffliet

Av Dick Emanuelsson

Version på spanska:
https://perudickema.blogspot.com/2025/07/peter-cambio-el-fusil-guerrillero-por.html


Det personliga priset som den politiska kampen kan anta i Latinamerika är ibland högt. I Peter Cardenas fall, av myndigheterna i Peru betraktad som ”Nummer 2” av gerillarörelsen MRTA, innebar det 25 år i ett av de mest omänskliga fängelserna i Latinamerika, det på marinbasen till Limas förstad, Callao.

I slutet av juni ställde han ut ett stort antal målningar i en förort till Stockholm som sammanfattar intryck och känslor av de 25 åren han tillbringade bakom fyra väggar som bara hade en utgång, den i taket.


VIDEO (på spanska:

https://vimeo.com/1101417182


Han höll sig vid liv och psykisk balans under dessa år genom att sammanfatta sitt leverne i målningar och att läsa Bibeln minst ett 20-tal gånger. Det var den enda tillåtna boken under lång tid för åtta av Perus hårdast bevakade politiska fångar, alla dömda till att tillbringa resten av livet inlåsta tills döden obevekligt anländer.

Men sedan 2015, genom en förändring av Perus konstitution och antiterroristlagstiftning, frigavs han och sedan 2017 är han i Sverige, dit hans förra fru och två barn anlände 1990. Även om det har gått 30 år, har jag intervjun med henne i färskt minne. Intervjun gjorde jag efter att hennes man hade gripits den 14 april 1992 och dömts till livstids fängelse.

Men livet är som sagt oförutsebart. Och den 28–29 juni (2025) ställde denne före detta livstidsfånge ut sina målningar i en gemytlig källarlokal i förorten Fruängen. Denna förfogas av en annan politisk flykting som kom hit efter militärkuppen i Chile 1973.


Peter Cardenas med utställningen av hans målningar i ryggen. FOTO: DICK E.



FOLKET I BILD/KULTURFRONT har träffat ”El Siciliano”, eller ”Camarada Alejandro”, som hans alias var under tiden i gerillarörelsen MRTA. Han beskrevs i de peruanska medierna som ”en av Latinamerikas mest efterlysta terrorister”, en av hjärnorna bakom den spektakulära fritagningen av 47 gerillakamrater i fängelset Castro Castro utanför Lima den 9 juli 1990, granne med det stora bostadsområdet Nelson Mandela.

På tio meters djup grävdes en 332 meter lång tunnel. Den var 1 meter bred och 1,40 meter hög, med el och ventilation. Men den var inte utgrävd inifrån fängelset. I stället pågick ett års grävande från utsidan tills klockan slog 03:30 i gryningen den 9 juli 1990 då marken bröts upp på den förutbestämda platsen INNE på fängelsegården!

Ett ungt par från MRTA hade fått uppgiften av ledningen för gerillan att i närheten av fängelset köpa ett hus varifrån åtta `milicianos´ grävde i skift dygnet runt under elva månaders tid. Det var ett mästerverk i ingenjörskonst, erkände till och med gerillans fiender. Men det skulle bara dröja två år innan Cardenas greps, än en gång. Denna gång låstes han in på Marinbasen i en minimal cell utan fönster och dörr. Den enda utgången var i taket, fyra meter högre upp.


I början av den den 332 meter långa tunneln var takhöjden 1:40 m, därefter krympte den gradvis ju närmare fängelset "gruvarbetarna" kom tills att bara vara 50 centimeter hög vid "ingången" till fängelset. Ett mästerligt ingenjörsverk varur 47 gerillasoldater flydde!


– Den här målningen är betydelsefull för mig eftersom den skildrar ögonblicket då jag arresterades 1992, säger han när vi inleder vår tur i de två rummen där hans verk hänger.

– Jag hölls jag isolerad i 15 dagar enligt Fujimoris antiterroristlag. Efter 15 dagar av isolering, tortyr och konstanta förhör sa de: ”Vi ska presentera dig inför pressen”. Därefter fördes jag till ett rum där det fanns ungefär 100 journalister. Polischefen sa: ”Nu får du säga precis vad du vill till journalisterna”.

 

NÄR CARDENAS SKULLE BÖRJADE tala, började folkhopen att skrika, och anklagade honom för att vara ”Brottsling, mördare, terrorist, demon”, och att han borde dödas. Denna folkhop, som med all säkerhet utgjordes av säkerhetsagenter och dito, omöjliggjorde för journalisterna att ställa sina frågor till Cardenas.

– Journalisterna kunde inte höra vad jag skulle säga på grund av skrikandet. I det ögonblicket tappade jag fattningen. Efter 15 dagar av isolering, och tortyr började jag själv att skrika om att ”Fujimori var en diktator, en brottsling, en mördare”, och så vidare. Men journalisterna ville inte lyssna. Vad de såg var det som de senare rapporterade i medierna; En virulent, vild kille, utom kontroll, en man med ett instabilt psykiskt tillstånd, störd.

Det var ett experiment av psykologisk krigföring som leddes av president Alberto Fujimoris personlige rådgivare, armékaptenen Vladmir Montesino. Denne hade rekryterats från den peruanska militära underrättelsetjänsten (SIN), och dömdes 2006 till sammanlagt 50 års fängelse för att via generösa sedelbuntar till lika korrumperade journalister, företagare och politiker ”köpt upp” stora delar av den politiska eliten i Peru, men även personligheter i utlandet. Han skapade även dödsskvadronen Grupo Colina, som mördade och genomförde flera massakrer av politisk och facklig vänsteropposition.


23 år efter att Cardenas gav svar på tal intervjuades han den ansedda tidskriften "CARETAS" och illustrerade med bilden i slutet av april 1992 då han släpades fram inför säkerhetstjänstens manipulativa spektakel.



Tavlan som Cardenas målade över ”pressträffen” är ett ansikte som ger
uttryck för desperation som också illustreras i de två första sidorna av hans bok, ”La Base”, Marinbasen, ”Vittnesmål från Marinbasens fängelse i Callao, Peru”. Det är nästan 400 sidor som sammanfattar de 23 åren Cardenas tillbringade i detta fängelse, som ska läggas på åren 1988–89:

”Jag nynnade om och om igen medan jag gick fram och tillbaka på utrymmet av den 2x2 meter och fyra meter upp till taket höga cellen. Hon var en ung kvinna – fortfarande – vacker och fri; jag var en livstidsfånge, inspärrad på Callaos marinbas, som anses vara det säkraste fängelset i Latinamerika.

Helt isolerad och utan möjlighet att kommunicera med någon, hade jag ändå gett henne en påtvingad och obestämd semester; och var jag än var, var jag tvungen att försöka vara lycklig, även om det inte var något annat än en illusion av några få ögonblick i livet. I vilket fall som helst, skulle det vara löjligt att behöva säga; ”vi lovade ju varandra trohet”! Eller, ”vänta på mig”! Men när jag la mig på kvällen, trött av att ha gått runt i cellen hela dagen, var det så svårt att somna in, långt ifrån hennes armar!

 


FRÅN EN VÄLBÄRGAD FAMILJ i Lima valde han bort, att i likhet med sina jämnåriga inleda studier på universitetet. Hans för peruanska mått progressiva far uppmanade honom att resa utomlands. Och det var egentligen i Argentina han inledde sin `yrkesrevolutionära´ bana i den argentinska provinsen Cordoba, dit han kom vid 20 års ålder.

Han upplevde när den argentinska militären i regionen reste sig och avsatte guvernören, som var en vänsterperonist. Den fascistiska dödsskvadronen ”AAA”, Alianza Anticomunista Argentina hade inlett sina operationer som till slut ledde fram till militärkuppen den 24 mars 1976.

Den innebar 30,000 försvunna och avrättade, en pusselbit i ”Operation Condor”, en plan för att fysiskt likvidera den revolutionära vänstern i Sydamerika. Spindeln var Henry Kissinger och CIA använde sina tentakler och inflytande över den i Panamakanalen ”fortbildade” latinamerikanska officerskåren, elever på `School of the Americas´.


Tidigt på morgonen den 9–10 oktober 1974 stormade polis och civila, identifierade som Argentinas Antikommunistiska allians (AAA) lokalerna för bland annat kommunistpartiet, och Partido Socialista (PST).



GUVERNÖREN I CORDOBA och hela hans familj, som utpekades för att sympatisera med Montoneros, vänstern inom peronistpartiet, mördades. Cardenas, som studerade på provinsens universitet skakades av händelseutvecklingen och denna kom att sätta sina intryck och spår i denne unge peruan som anslöt sig till det revolutionära partiet PRT (Partido Revolucionario de Trabajadores).

Utvecklingen i Argentina blev efter den fascistiska militärkuppen allt värre och såväl Montoneros som PRT skapade sina egna väpnade grenar med massanslutning. PRT:s gren blev ERP (Ejército Revolucionario del Pueblo, det Beväpnade Folkets Armé), dit Cardenas anslöt sig.

Under denna tid hade han träffat och gift sig med en `cordobesa´. Men när militären tog över hela Argentina, lämnade paret sin bostad och dagen efter anlände militären. En släkting till Cardenas unga fru, en armékapten uppgav att militären var ute efter att gripa och mörda paret. Han uppmanade dem att lämna landet innan det var försent.

Och så blev det. De reste till Peru där de slog ned sig i staden Huancayo i Anderna på en höjd av 3200 meter. Orsaken var astman som hans fru led av. Där föddes deras son, Alejandro. Den politiska kampen, som också intensifierades i Peru, inkluderade även Peter, som anslöt sig till det Revolutionära Socialistpartiet (PSR). Från det utkristalliserades den gren som senare kom att bilda gerillagruppen MRTA, Movimiento Revolucionario Túpac Amaru som inledde en annan kampform 1984 i Peru, den väpnade kampen.


MRTA:s Norra Gerillafront som leddes av organisationens ledare, Victor Polay, fängslad sedan 35 år i Marinbasen i Callao.


MRTA UTGJORDES TILL stor del av olika strömningar inom den peruanska vänstern. Rörelsen deltog i valen och stödde de olika vänsteralternativen fram till 1984 då det inledde sin väpnade kamp. MRTA vann politisk sympati parallellt med den starkt framväxande maoistiska gerillarörelsen Sendero Luminoso, som karaktäriserades som djupt sekteristisk och med en politisk ledning som låg i händerna på en enda person, Abimael Guzman, även kallad `Presidente Gonzalo´. Också han spärrades in på marinbasen, den 12 september 1992 efter att han hade gripits.

De åtta av Perus ”farligaste fångar” kom att tillbringa decennier på Marinbasens celler. Miguel Wenceslao Rincón Rincón, “Camarada Francisco”, MRTA avled den 11 december 2024. Han satt fängslad i fängelset Castro Castro men befriades 1990 tillsammans med Victor Polay, MRTA:s ledare och 45 andra fångar. Han greps återigen 1995 vid en eldstrid med arméns säkerhetsstyrkor. Han dömdes också till livstid av en ”anonym” domstol, det vill säga, såväl åklagare som domare och jury var ”osynliga” under rättegången. Domen ändrades senare till 32 år. Polay dömdes till livstid men fastställdes senare till 36 år. I bägge fallen har rättsväsendet dammat av ett gammalt rättsfall från 1989 där varken Polay eller Rincon var inblandade. Men det är ett klassiskt sätt att behålla politiska fångar instängda i all evighet.


MEN LÅT OSS ANLÄNDA TILL källarlokalen i Fruängen och den allt annat än före detta ”terroristen” Peter Cardenas. Hans inspiration är i dag Van Gogh, den ryske målaren Vasilij Kandinsky, hans landsman och abstraktmålaren Mark Rothko (ursprungligen Markus Yakovlevich Rothkowitz som flyttade till USA) och ännu en abstraktmålare, Paul Jackson Pollock.

Vi går vidare och in i nästa rum där tavlan beskriver den totala isoleringen i fängelset.




– Målningen beskriver cellen jag placerades i, 2x2 meter och fyra meter upp till taket, utan fönster eller dörr. Vi hade ingen rätt att få tala med eller träffa någon. ”Ingången” till cellen fanns i taket.

Det föreställer en golvplatta i järn med räfflor som ofta återfinns i maskinrummen på fartyg för att inte besättningen ska halka om olja har spillts på durken.

– Det är en slags ”manlucka” varifrån vi firades ned fyra meter till cellen. Efter att Internationella Röda Korset gjorde en inspektion sa de, att ”vi kan inte acceptera det här”. Därför tvingades de att slå ut en del av väggen för att göra en dörr som var av svart stål, inga fönster, ingenting. Och vi var fortfarande helt isolerade.

Målningen som är från 1999 visar den klassiska spanska arkitekturen med smideskonst i fönstren, pelare och valv med ett inslag av Coricancha, (Guldtemplet) inkafolkets främsta tempel, ett fantastiskt byggverk.

– När spanjorerna kom byggde de en katolsk katedral ovanpå templet, med pelare och valv som kom från Spanien. I målningen vilar stålplattan, det vill säga luckan som fanns i celltaket, över mitt huvud. Med andra ord, en sorts metafor.




I NÄSTA MÅLNING BESKRIVER Cardenas sitt ”hem”, under 23 år.

– En tid efter att (kuppmakaren och president) Fujimori hade fallit ägde det rum en viss demokratisk öppning. Jag tilläts inneha en radio, en stol så jag kunde skriva sittande i en stol utan att behöva göra det från sängen. Men cellens toalett, säger Cardenas och pekar på avloppet under duschen, blev huvudmotivet i min målning. Det var allt som fanns i cellen, en cementbrits och toaletten. Med andra ord, en permanent huvudvärk.

Fujimori hade vunnit presidentvalet mot den världsberömde briljante författaren Mario Vargas Llosa, som trodde att rektorn från universitetet `Agraria La Molina´ i Lima skulle bli en lätt match. Men Llosa, som gick till val på ett extremt nyliberalt program förlorade stort. När kongressen inte ville ge Fujimori ökade maktbefogenheter, upplöste han densamma i en palatskupp och utövade presidentämbetet via egna dekret. Den väpnade kampen fick plötsligt legitimitet samtidigt som militären massakrerade civilbefolkningen i ett krig med maoistgerillan, som svarade med samma mynt.

I en utredning från 2003 på över 4000 sidor, sammanställda av Sannings- och Försoningskommissionen, redovisade denna en siffra på 70,000 döda i konflikten mellan staten och gerillan sedan 1990. Av dessa offer utpekades Sendero Luminoso som ansvarigt för 54 procent av de kartlagda brotten. Militären, under Fujimoris ansvar var skyldig till 40 procent, eller 28,000 offer och MRTA för mindre än en procent. Armén anklagades för att ha gripit och låtit försvinna 6.000 personer, främst bönder, i händerna på de väpnade styrkorna.


Under en sökinsats efter ”försvunna” fångar av utredare från åklagarämbetet hittades en massgrav med 50 lik i Pucayacu, länet Ayacucho, i augusti 1984. Kropparna uppvisade tecken på tortyr. Mördarna hade försökt förhindra identifiering genom att skära av fingrar och förstöra deras ansikten och kläder. Åklagare fann skäl att väcka åtal för mord av marinofficeren som ledde marininfanteriet i Huanta, men de väpnade styrkorna lyckades undvika en rättegång.


Sergio Mesa
FOTO: DICK E.

– Åttio procent av offren utgjordes av bönder, ursprungsbefolkningar i Andernas högland och därför har det också varit svårt för det peruanska samhället i allmänhet att förstå denna problematik, sa Sergio Mesa, ordförande för den peruanska avdelningen för Amnesty International när jag intervjuade honom den 28 augusti 2003 i Lima, samma dag som Sanningskommissionen publicerade sin rapport.




NÄSTA VERK VAR EN AV de första målningar som livstidsfången kunde få ut utanför ”bunkern”. Det beskriver en utmärglad naken man liggande på cellgolvet, bredvid den kombinerade duschen-toaletten.

– Målningen har en stor betydelse för mig. Jag lyckades få ut den via min familj tillsammans med en novell som också vann ett litet pris i en novelltävling som publicerades i den framstående tidskriften ”Qué hacer” (Vad bör göras, inte att förväxlas med Lenins legendariska verk), en tidskrift där många viktiga intellektuella och konstnärer skriver med en ton av kritiskt tänkande.

Med gripandet och ankomsten av Senderos två högsta ledare, inleddes plötsligt något som hade varit helt otänkbart på den peruanska maoismens politiska agenda; ett förslag om fred.

– Så vitt jag vet tog Fujimori med sig brevet till FN och sa: ”Jag skiter i förslaget, jag tänker inte förhandla med de här människorna”! Guzman och hans kvinna var inte isolerade som vi i MRTA, utan paret träffades mellan 09.00-18.00 varje dag. Vi (de fyra i MRTA, Polay, Cardenas, Rincon, Lucero Cumpa) kunde varken träffas eller samtala, ingenting! Genom detta ”fredsutspel” lyckades regimen splittra Sendero Luminoso i tre fraktioner och organisationen försvagades märkbart.


Rubriken i pressklippet: ”45 ångerfulla terrorister överlämnar sina vapen”.


CARDENAS MENAR ATT också MRTA var praktiskt taget slut efter att dess ledning hade fängslats. Redan under denna tid i fängelset klargjorde Cardenas för sina kamrater att han inte var överens om organisationens taktik och strategi och därför lämnade MRTA bakom sig.

Under denna tid intensifierade armén och säkerhetsstyrkorna attackerna mot gerillan. Montesinos paramilitära dödsskvadroner, som `Grupo Colina´ angrep den folkliga och sociala rörelsen. Ledande personer ur denna mördades selektivt, andra dödades i regelrätta massakrer samtidigt som stora massakrer verkställdes mot medlemmar av gerillan i fängelserna.

Detta kombinerades med ett en ”ångerlag” som erbjöds ledande kadrer i de bägge organisationerna som började vackla inför perspektiven för att kampen skulle nå framgång. Denna lag villkorades. För att uppnå ett kort straff, var fången skyldig att överlämna betydelsefull information till säkerhetspolisen som en direkt angivare av de egna kamraterna. Denna taktik hade viss framgång.


MRTA:s talesman under ambassadockupationen Nestor Cerpa förklarar bakgrunden till aktionen; befrielsen av hundratals MRTA-medlemmar. Cerpa i likhet med 13 av hans kamrater dödades respektive avrättades vid återtagandet av ambassaden.



ETT SISTA FÖRSÖK ATT få ut de hundratals MRTA-medlemmarna från de olika fängelserna i Peru, inleddes den 17 december 1996. Den japanska ambassaden hade bjudit in 800 prominenta ambassadörer, företagare, höga politiker i Lima till en cocktail. Motivet var 63-årsdagen av den japanske kejsaren Akihitos födelse, organiserat i ambassadör Morihisa Aokis residens. Bland de kostymklädda ”gästerna” återfanns 14 medlemmar av MRTA-gerillan som snabbt intog den stora japanska ambassaden. Alla utom ett drygt hundratal släpptes.

Ockupationen hade ett enda centralt krav: frigivande av MRTA:s politiska fångar. Aktionen pågick i fyra månader och sex dagar och slutade i en massaker. En tunnel hade grävts under ambassaden och ett kommando ur arméns elitstyrka tog sig in via golvet och övermannade de 14 gerillamedlemmarna som inte gavs någon som helst pardon. I praktiken avrättades de den 22 april 1997, trots att senare utredningar bekräftade att flera ur gerillan hade kapitulerat men i stället fick ett nådaskott.

Fujimori kände sig som en kung, som hade ”krossat terrorismen i Peru”. Men det skulle bara dröja drygt tre år innan hans egen politiska karriär gick till ända den 21 november 2000. Då hade han blivit vald för en tredje period som inleddes den 28 juli 2000. I april 2009 dömdes Fujimori till 25 års fängelse för mord, massakrer, försvinnanden och en monumental korruption, men frigavs i december 2023. Han led då av cancer och avled den 11 september 2024.


NÅGOT HELT ANNAT ÄR målningen från den 11 september 2001. Den
skapades av intrycken då fångarna hade lyckats få rätten att klockan 09.00 samlas i ett teverum. Där följde de i direktsändning denna dag händelserna mot World Trade Center i New York. Målningen beskriver hur två människor kastar sig utför en av byggnaderna.

Ännu ett tvärt kast är målningen av en underskön yppig naken kvinna målad snett bakifrån och jag frågar Cardenas om det är en slags fantasiföreställning av någon kvinnlig fångvaktare? Men han skrattar och säger att dessvärre fanns det inte några kvinnor bland personalen de uniformerade på marinbasens fångavdelning.

– En gång kom det ut en tidning med en tjej i bikini. Och, ja, jag `tog av´ henne bikinin och målade henne, säger han och skrattar vid minnet av den erotiska målningen som är verkligen mustig i sina färger och konturer.




ÅR 2015 VAR DE 25 ÅREN och straffet till ända. Han bjöds in till en badort där han kunde hyra ett mycket enkelt rum med utsikt över Stilla Havet söder om Lima, för Cardenas ett bokstavligt paradis.

– Rummet hade en madrass placerad direkt på golvet, ett litet bord, en stol och en spik i dörren där jag hängde upp mina kläder. Men det hade ett stort fönster som vette ut mot havshorisonten. Åh, underbart! Vilken otrolig kontrast mot de 25 åren. Jag tillbringade ett år där och arbetade, arbetade, målade. Jag arbetade och undervisade gatubarn i konstpedagogik, barn från gatan. Jag var världens lyckligaste man!

Han fascinerades av de 25 årens gigantiska teknologiska utveckling. En mobil och en laptop, fick han donerat men visste inte hur de användes.

– Efter att ha gått till stranden, hoppat i vattnet, satte jag mig vid datorn och mobiltelefonen, och jag började kommunicera med människor från hela världen. Jag blev helt förbluffad. Kan du föreställa dig? Att vara isolerad där i fängelset, utan att kunna kommunicera med någon, ett besök, en gång i månaden, varannan månad. Att ha en mobiltelefon och en dator, prata så där via video, med människor som var i Kanada, i Tyskland, med mina barn. . . !


Livets höjdpunkt 2015 när Peter Cardenas bytte cellen mot ett enkelt hyresrum vid kusten söder om Lima. I dag är han i Sverige och väntar efter åtta år på ett besked från Migrationsverket. FOTO: DICK E.



UNDER DET SÄVLIGA LUGNET i Fruängen finns det också ett hopp om framtiden. Cardenas lever nu i Sverige sedan 2017 och 30–40 minuters avstånd från sina barn. De anlände 1990 med sin mor då också de tvingades fly från Peru.

Det är ett Peru som idag leds av en illegitim korrumperad och blodbesudlad regim där till och med den folkvalde presidenten Pedro Castillo blev störtad och avsatt i en statskupp den 7 december 2022. Han sitter sedan dess fängslad. I protesterna som följde efter statskuppen, mördades ett 80-tal personer, framför allt bönder och ursprungsbefolkningar av utkallad militär och säkerhetsstyrkor.

Det är ett Peru där Makten avskys av folket, som enligt opinionsundersökningarna visar att mindre än tio procent av peruanerna har sympati för kuppresidenten, där USA:s ambassadör i Peru, Lisa Kenna, är en veteran som agent inom CIA. Hon träffade landets försvarsminister bara en dag innan vänsterpresidenten, Pedro Castillo, som hade blivit demokratiskt vald, kastades i en statskupp och fängslades utan rättegång..

Nu lever den förre gerillaledaren ett långt fredligare liv och med målarstaffliet vill han skapa ett nytt liv.



Ett offer av det 80-tal peruaner som mördades av armé och säkerhetsstyrkor under protesterna mot statskuppen som störtade den folkvalde Pedro Castillo.
Människorna följer en av de 15 som sköts ihjäl i december 2022 i länet Ayacucho i protesterna mot statskuppen mot president Pedro Castillo till sista vilan.