måndag 30 maj 2016

PERU: Så tvångssteriliserades Fujimoris offer

 Rätten att själv bestämma om reproduktionen sattes på undantag 1995-2001 av Fujimoridiktaturen i Peru. Hundratusentals m'nniskor, framför allt kvinnor, men även män i de fattiga och av staten bortlömda andindska regionerna föll offer. "Familjeplaneringsprogrammet" stöddes finansiellt av CIA:s civila fasad, USAID.





Så tvångssteriliserades Fujimoris offer
Mellan 1995-2001 tvångssteriliserades i Peru omkring 370.000 personer, bland dem 25.000 män. I slutet av januari i år har en nationell registrering av dessa offer för den förre presidenten Alberto Fujimoris familjeplaneringskampanj inletts. Latinamerikareporterna Dick & Miriam Emanuelsson besökte Cusco i Perus Andernas och talade med tre av dessa offer.


De tre offren har alla en sak gemensamt; den outgrundliga sorgen och tristessen i sina ögon. Deras vittnesmål har också en sak gemensamt; de blev offer för den brutala tvångssterilisering som pågick mellan 1995-2001 i Peru på order av regeringen Alberto Fujimori.
Teodora Guzman Velazquez, 47, kommer från den undersköna regionen Mollipata högt upp i Anderna. HennEs by är belägen tre timmar med buss från staden Cusco, i det som var Inkaimperiets centrum. Vi frågar henne om upprinnelsen till att hon blev tvångssteriliseras och hon börjar tala på indianspråket quechua, omöjligt att förstå.
Regionen Mollipata i Anderna.

Det är det andra gemensamma för offren; mycket få talar spanska. De var helt oförstående inför läkarna eller sjuksköterskorna där knappast någon talade quechua. Inför ett så drastiskt beslut som sterilisering, hur kan två personer som inte talar samma språk göra sig förstådda?
Om vi dessutom vet att offren kom från extremt fattiga förhållanden medan läkarna i allmänhet kommer från en burgen social klass i Peru, begriper vi att det var två helt vitt skilda världar som konfronterades de sex åren då 346.219 kvinnor och 24.535 män tvångssteriliserades.
Teodora Guzman Velazquez. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.
 
Vi ber Demetria Molina Huilca att översätta. Hon har kämpat sedan 2001 för rättvisa och är aktiv i offrens organisation AMAEF, Föreningen för Kvinnor Drabbade av Tvångssteriliseringen. Och Teodora börjar sin berättelse:
– En ambulans hämtade mig i Mollipata den 20 april 1999 och vi anlände till kliniken. Där band de mig i fötterna och jag ville fly men de band mig vid sängen. De injicerade bedövningen och jag minns ingenting av operationen. Jag vaknade i min systers hem och nyopererad tvingades jag gå till fots till min hemby.
Varför bestämdes att du skulle steriliseras? Har du många barn?
– Jag har tre barn. 
Tre barn är inte mycket?
– Nej, men regeringen hade fattat beslutet. 
Fick steriliseringen några konsekvenser i förhållandet till din man?
– Han befann sig på vår jordlott när ambulansen kom och hämtade mig. Inte heller han undertecknade en fullmakt för steriliseringen. Min man säger; ”Du tog beslutet, nu är det upp till dig att stå för konsekvenserna. Efter 21 år tillsammans vill han nu skiljas och anklagar mig för att springa efter andra män. Jag känner mig deprimerad och har sökt läkarvård för mina inre skador.
Vet du namnet på läkaren?
– Nej, jag vaknade ju upp i hemmet hos min syster.
 
Männen och skamskulden
Alvaro Mario Champin, 49, är en av de 24.535 män som tvångssteriliserades. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

”Familjeplaneringsprogrammet” drabbade även män. I Latinamerika innebär en tvångssterilisering ett ännu större ”straff” för en man än för en kvinna på grund av det sociala trycket. I länet Cusco har bara nio män registrerat sig vilket visar att männen känner skam att gå till en statlig myndighet och göra sin anmälan.
Men bonden Alvaro Mario Champin, 49, är en av de 24.535 män som tvångssteriliserades 1995-2001. Han kommer från regionen Huancarani som är belägen i Anderna på nära 4000 meters höjd över havet.
– De ställde mig inför ultimatumet 1997. Då var jag bara 30 år. Jag gick till kliniken för att registrera mitt femte barn som då hade fötts och de sa, att för att registrera mitt barn i folkbokföringsregistret (som ger personen sina medborgerliga rättigheter, annars är hon/han i praktiken `fredlös´) måste jag sterilisera mig. Jag vägrade och då sa de att de inte skulle utfärda personbeviset för min son. Det var en ren utpressning och jag gjorde det för min son.
Vilja följder har det fått för dig?
– Min fru och jag separerade 2001. För min fru ville ha två barn till. Jag inledde ett nytt förhållande med en kvinna som också övergav mig eftersom jag inte kunde ge henne de barn hon önskade.
Vår översättare Demetria flikar in och säger att männen drar sig för att registrera sig och berätta om hur och varför de utsattes för steriliseringarna. Det krävs mod, säger hon och nickar uppmuntrande till Alvaro.
– Jag kräver rättvisa och att sanningen bakom detta brott kommer fram i alla aspekter, inklusive för oss män. För om det inte hade varit för ”El Chino”, Fujimori, hade jag fortfarande levt med min fru.

Extrem fattigdom och två säckar majs
Demetria Molina Huilca. FOTO: MIRIAM EMANUELSSON.

Demetria Molina Huilca är kassör i AMAEF. Hon kommer från regionen Huaro som ligger på 3200 meters höjd över havet i Anderna. Hon är ett klassiskt fall på hur myndigheterna under Fujimori utövade press på mannen att ge en fullmakt för att sterilisera sin fru, i händelse av att kvinnan vägrade att gå med på steriliseringen. ”Moroten” hette pengar och bland de extremt fattiga i de andinska regionerna innebar det att familjerna kunde köpa in ett par säckar med majs. Eller brännvin till mannen.
Det är fallet med Demetria.
– Flera gånger dök det upp sjuksköterskor i mitt hem, både i gryningen som sent på kvällen, vilket är obehagligt. I början krävde de att både min och jag skulle steriliseras. Min man vägrade. Men de övertalade oss och sa att Fujimori betalade 1000 soles (i dagens penningvärde cirka 285 dollar) om jag gick med på steriliseringen. Jag tänkte att det kunde vara bra för vår ekonomi, för vi var extremt fattiga och att jag skulle kunna fortsätta att arbeta med min man i vårt jordbruk. Men det var min man som skrev på pappret för att jag skulle steriliseras.
Rätten till barn. . . . FOTO: MIRIAM MENUELSSON.

Den 22 september 1997 steriliserades Demetria på en enkel hälsovårdsklinik i staden Anta, 40 minuter från Cusco.
– Det var fruktansvärt att se raden av kvinnor, fastbundna vid sängarna och andra, opererade, som låg på golvet som jag trodde var döda men som var avsvimmade. Sjuksköterskorna beordrade mig att klä av mig men jag sa; ´ska ni döda mig också, NEJ!´, sa jag. Men de lät mig inte gå.
Demetria hade ätit frukost på morgonen innan hon kördes till kliniken och därför hade bedövningssprutan inte en omedelbar effekt. Läkaren sa; ´räkna till 20´, och först då somnade jag in. När jag vaknade hade jag fruktansvärt ont. De bar ut mig till ambulansen som körde mig till där vägen tar slut. Därefter fick jag promenera själv i nära en timma, nyopererad, innan jag kom till mitt hus för det fanns ingen farbar väg, bara en stig.

"Mot sin vilja".


I likhet med nästan alla offer, kvinnor som män, misstror livskamraten sin partner. Demetria berättar att grälen har varit konstanta sedan 1997.
– Eftersom vi inte längre har några mindre barn så säger han att jag har en annan man. Men jag svarar att ´det var du som skrev på fullmakten och nu kastar du det i mitt ansikte. Hur ska jag kunna leva så här´! Vi är på ett hår från att skilja oss, säger hon med tårar i de mörka indianska ögonen fulla av sorg. Hade vi känt till våra rättigheter hade inte detta hänt. Men på landsbygden är det få som talar spanska, bara quechua. Jag tror att Fujimori betalade sjuksköterskorna för att hitta kvinnor som de kunde sterilisera.

Offren organiserar sig
Hilaria Supa
– Från början, 2001, var vi bara tolv kvinnor som bildade AMAEF. Vi reste till Lima, en resa på närmare 30 timmar för att anklaga regimen Fujimori och ta reda på vilka rättigheter vi hade. Därefter fick vi hjälp av kongressledamoten Hilaria Supa. I parlamentet krävde hon att offren för tvångssteriliseringarna skulle kompenseras av staten med hälsovård, både fysisk som mental.
Supa var ursprungligen ledare för Perus Bondefederation, stridbar ledare för kvinnoorganisationer i länet Cusco där hon kämpade för indiankvinnornas rättigheter. Hon blev den första parlamentsledamoten i Peru med andinskt ursprung som svor kongresseden 2006 på sitt eget språk, quechua. För det kritiserades hon hårt av Fujimoriledamoten Martha med det föga peruanska efternamnet Hildenbrandt. I dag är Supa ledamot av det Andinska Parlamentet.
Martha Hildenbrandt.
På sin knaggliga spanska fortsätter Demetria sin berättelse.
– När vi återvände till våra hembyar kom polisen till våra hem. Utan tvekan låg Fujimoris parti bakom försöket att skrämma oss genom att de registrerade var och en av oss. Jag var rädd och tänkte för mig själv; ´Fujimori kommer säkert att ställa oss inför rätta. Hur ska jag kunna försvara mig´? Men Hilaria Supa gav oss mod och sa att vi måste vara organiserade för att försvara oss.
– Polisen överlämnade en inkallelse från åklagarämbetet till var och en av oss. Jag tänkte; ´vad har jag nu gett mig in i´? Men Supa sa bara: ”Var inte rädda. Våra rättigheter måste försvaras med mod”! Efter det har polisen aldrig besvärat oss mer. För vårt motto har alltid varit; vi ska slåss för våra rättigheter till det yttersta!

När offren för tvångssteriliseringarna kommer till sjukhuset se personalen ner på dem, säger Demetria. De måste vänta på sin tur tills alla andra har betjänats. Därför hälsar de det nyinrättade institutet Reviesfo, Register för Offren för Tvångssteriliseringarna välkommen.
Hur ser Demetria och offren på att nästa president i Peru kan komma att heta Keiko Fujimori, dotter till Alberto Fujimori?
Hennes ögon mörknar ännu mer.
– Om hon vinner valet, vad ska det då bli av oss om hennes egen far har gjort oss detta ont? Många av mina kamrater är sjuka och männen säger; ”MUÉRETE”! DÖ!, så jag slipper den här bördan”! berättar hon med tårar av vrede i ögonen. Hjälp oss att sprida vårt vittnesmål överallt där det är möjligt. För våra fall har arkiverats tre gånger i Lima. Men vi ger inte upp, vi fortsätter med all kraft för att rättvisa skipas.
"I stället för att verkställa tvångssteriliseringar i Huancavelica, varför steriliserade inte din far dig"! frågar denna indiankvinna när Keiko Fujimori, dotter till Alberto Fujimori delar ut valpropaganda in för valet 2016.

Offrens förening
I snart 20 år har offren varit organiserade i AMAEF, Föreningen för Kvinnor Drabbade av Tvångssteriliseringen. Livia Pinares är koordinatör för AMAEF och vi träffar henne en morgon på kontoret för institutet Reviesfo i Cusco. Livia är sjuksköterska och fick en dag 1997 ett telefonsamtal från den dåvarande generalsekreteraren i Cuscos Bondefedarion och den personliga vännen Hilaria Supa. Supa sa att hon hade fått besök av tolv kvinnor som berättade hur de hade blivit tvångssteriliserade. Sedan den dagen är Livia ett med AMAEF.
– Vi tog kontakt med en kvinnoorganisation i Lima för att rådgöra med den om hur vi skulle gå tillväga för att få uppmärksamhet kring det lidande tusentals peruanska kvinnor var utsatta för i samband med tvångssteriliseringarna.
Så inleddes det organiserade arbetet bland de mest utsatta, misshandlade och fattiga kvinnor på det peruanska höglandet.
– Vi besökte byar, städer och regioner och fick bekräftat vad de tolv kvinnorna hade vittnat om. Kvinnorna hade utsatts för det kirurgiska ingreppet utan att ha gett sin fullmakt.
År 2001 hade organisationen vuxit och var konsoliderad i alla regioner.
– Det året beslöt vi att stämma staten och 12 av kvinnorna gav sig tillkänna mot omvärlden och det innebar början på förföljelsen under regeringen Fujimoris andra mandatperiod.
Livia Pinares samtalar med två kvinnor som anlänt till kontoret för registrering av offren från tvångssteriliseringen 1995-2001. FOTO: DICK EMANUELSSON.

När ”Familjeplaneringsprogrammet” inleddes 1995 regerade Alberto Fujimori med presidentdekret. Han hade genomfört en palatskupp i maj 1992 och upplöst både kongressen, högsta domstolen och större del av rättsapparaten. Militären och säkerhetsorganen hade ett avgörande inflytande samtidigt som Fujimori hade en egen paramilitär grupp, La Colina, som genomförde massakrer och försvinnanden. Allt i syfte att bekämpa terrorismen, underförstått gerillarörelserna Sendero Luminoso och MRTA men som riktades mot alla sociala och politiska protester. Den största landsorganisationens ordförande, kommunisten och gruvarbetarledaren Pedro Huilca mördades av la Colina.
Just de andinska områdena pekades ut som ”terroristbastioner” och den fattiga befolkningen som gerillans sociala bas. Därför var rädslan och skräcken alltid närvarande när de uniformerade dök upp och att ifrågasätta myndigheterna var detsamma som att vara ”kollaboratör med terroristerna”. Det kunde ge 20 års fängelse, enligt Fujimoris dekret.
– Vi arbetar i 12 distrikt i fem provinser. Men trots alla rapporter är det ingen av presidenterna som velat ta tag i frågan på allvar och formulerat en lösning på problemet. Offren kräver rättvisa, sanning och reparation. Framför allt vad det gäller deras hälsotillstånd för många av dem har redan avlidit eller är nära. Andra är bundna till sängen, sjuka och misshandlade.

Livia berättar om Esperanza Huayama, en kvinna som var gravid i tredje månaden 1996 men trots det steriliserades.
– Por favor!, skrek hon, abortera inte mitt barn. Jag föredrar att dö om ni tar bort min son, bönfallde hon läkarna. Hennes son föddes senare, sjuk och undernärd.
Det var minst 100 kvinnor som den dagen behandlades likt djur efter att de låste kliniken för utomstående. Några kvinnor avled senare, andra övergavs av sina män, berättar Livia och fortsätter:
– Men där stannar inte tragedin för denna kvinna som födde ett barn. Barnet blev påkört och avled. Hennes man valde att skilja sig från kvinnan med argumentet att ”varför ska jag dras med en sjuk hustru som jag ska ödsla pengar på under hela mitt liv”. Kvinnan överlever i dag som gatuförsäljare, svårt sjuk.
"TVÅNGSSTERILISERING ÄR BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN. STÄLL FUJIMORI INFÖR RÄTTA"!

Ministeriet för mänskliga rättigheter i den avgående president Ollanta Humalas regering beslutade i slutet av 2015 att öppna kontor i de regioner och län där tvångssteriliseringarna hade koncentrats, bland dem länet Cusco. Målet är att alla offer ska registrera sig. En läkare och psykolog tar emot och gör sin undersökning av personen för att konstatera att hans anklagelse är adekvat och inte ihopdiktad.
Men vore det inte lättare att gå in direkt på respektive sjukhus, klinik för att via sjukhusjournalerna och arkiven konstatera vilka som var läkare, sjuksköterska och patient, dag och år? Eller finns det fortfarande ansvariga på strategiska positioner som inte vill att sanningen ska fram, en slags omvänd skuldbörda? frågar jag Livia.
– Det sista är vad vi misstänker. De vill att allt ska förbli arkiverat utan att rättvisa skipas. I arkiven står det vem som steriliserades och vem som utförde den. Men offren ska bevisa att de är offer och inte den ansvarige.


Metoderna
Hur var det möjligt att tvångssterilisera närmare 370.000 peruaner utan större rubriker i medierna förrän i slutet av de sex åren (1995-2001)? Förutom offrens egna vittnesmål som kanaliserades via AMAEF, har även Amnesty International, den peruanska kongressen och delar av den mer oberoende pressen beskrivit metoderna som apparaten i tjänst hos Fujimoriregimen använde sig av. Det handlade om trakasserier, hot och utpressning och följande:
  • Ultimatum till nyförlösta mödrar att inte skriva in sitt barn i folkbokföringsregistret.
  • Hot om att abortera gravida kvinnor om de inte senare accepterade att låta sig steriliseras.
  • Psykologisk påverkan med argument om makens oansvarighet eller ekonomisk framtida osäkerhet för att kvinnan skulle välja den kirurgiska vägen att skydda sig mot en graviditet.
  • Hembesök av sjuksköterskor som hotade att ”komma tillbaka med polisen” om kvinnan vägrade att följa med till kliniken.
  • Festivaler och kampanjer med målet att övertyga kvinnorna om att den bästa P-metoden var att sterilisera sig framför andra former av familjeplanering.
  • ”Ambulansturnén” hem för hem för att ´plocka upp´ kvinnor.
  • Ekonomisk ersättning till maken för att han undertecknar fullmakten för att hans fru genomgick en ”frivillig” sterilisering.
  • Erbjudande om livsmedel och mediciner som ett sätt att vinna mycket fattiga kvinnor med stora behov.
  • Även med fysisk styrka fördes kvinnorna till klinikerna.
”Steriliseringsjägare”
Alberto Fujimori när han dömdes till 25 års fängelse efter att
ha funnits skyldig till flera massakrer.
Enligt vittnesmål från läkare i länet Piura, betalade Hälsovårdsministeriet ”Steriliseringsjägare” en summa pengar för varje kvinna som fördes till sjukhuset i provinsen Huancabamba där de blev steriliserade. Enligt läkaren Rogelio Del Carmen, som var bedövningsläkare 1997 i ett av de största sjukhusen i Piura, steriliserades två kvinnor per dag. Men den 2 juli samma år kom ett åläggande från doktor Rodolfo Soto Zapata, direktören på den regionala sjukhusmyndigheten i Piura som beordrade läkarna att genomföra 250 steriliseringar per dag mellan den 15-18 juli.
Chefen för Amnestys Latinamerikasektion Ericka Guevara-Rosas, karaktäriserade i ett uttalande tvångssteriliseringen i Peru som den mest emblematiska på kontinenten.

Skyddade vittnesmål
Robert Chavez Hurtado.
FOTO: MIRIAM EMANUELSSON

Framför det allmänna sjukhuset i Cusco finns Institutet REVIESFO, Registret för Offren för Tvångssteriliseringarna och där träffar vi Robert Chavez Hurtado, advokat och chef för institutet. Han representerar institutet inför Justitie- och Människorättsministeriet.
– Beslutet att inrätta institutet togs i november 2015 och började fungera den 28 januari i år i Cusco. Det var det första länet där arbetet inleddes. Med hjälp av AMAEF, de organiserade offren, har registreringen tagit fart. Enligt de senaste siffrorna är 414 personer inskrivna i registret varav åtta är män. Vi vill veta hur många som steriliserades och varje vittnesmål är skyddat av lagen och är inte offentligt. Deras vittnesmål genomförs på sitt eget språk, quechua om det behövs.

De som blir inskrivna och accepterade som offer ges rätt till hälsovård, en social- och psykologisk hjälp från ”Kvinnoministeriet och utsatt befolkning”.
Om Institutet konstaterar att kvinnan eller mannen verkligen har tvångssteriliserats, finns möjligheten att då stämma staten?
– Om det visar sig att så är fallet, är det möjligt att inleda en legal process (mot staten). Men än är vi inte där. Vi varken forcerar eller stimulerar (en sådan process). Provinsdomstolen i Lima har redan ett antal fall. Men jag har ingen kännedom om dem.
Finns det någon gemensam röd tråd i de vittnesmål från offren som institutet har registrerat?
– Vi har två advokater som tar emot vittnesmålen som datoriseras. Men eftersom de är konfidentiella kan jag inte ge dig ett mer uttömmande svar.

Advokat Chavez ler lite luttrat när jag ställer frågan om det inte vore enklare att få ett regeringsbeslut om att sjukhusen och de länsvisa hälsovårdsmyndigheterna ska öppna sitt arkiv för att i sjukhuslängderna konstatera vilka kvinnor och män som steriliserades 1995-2001.
– Det finns ett färskt regeringsbeslut som säger att Hälsovårdsministeriet ska ge fullmakt för att bekräfta eller dementera vittnesmålet från en person som har kommit till oss och säger att hon/han utsattes för en tvångssterilisering. Cuscos regionala hälsovårdsmyndighet har ännu inte gett oss något dokument på de fallen (412 fall) vi hittills har haft.
Även om direktör Chavez väger varje ord på en guldvåg och är ytterst försiktig i sina uttalanden, handlar det om en motsatt bevisbörda. De cirka 370.000 offren ska först registrera sig hos REVIESFO för att detta därefter ska kunna begära får ut patientjournalen för den anklagande. Men det ska ske på hälsovårdsministeriets villkor. Den förkrossande majoriteten av offren kom också från i första hand avlägsna byar, många utan farbara vägar i de andinska bergen. Många fick svåra trauman under tiden för steriliseringen och har under åren försökt överbrygga dessa. Att återigen genomgå den plågsamma processen att ge sitt vittnesmål är förmodligen en uppgift som få vill genomgå igen.

Keiko Fujimori.
Keiko Fujimori, dotter till Alberto Fujimori, är favorit på söndag (5 juni, 2016) i den andra valomgången till presidentposten. När hon kommenterade tvångssteriliseringarna sa hon att ”det fanns en personlig oansvarighet hos läkarna som inte respekterade sina protokoll”. Hon vidhöll att hennes far inte beordrade någon tvångssterilisering.
– De som har skadats bör få en kompensation från staten. Men som kvinna tror jag att vi även har rätten att få information att bestämma när och hur många barn vi vill ha”. 

I Peru var det bara tio procent av de närmare 370.000 kvinnor och män som fick den informationen och som frivilligt gick med på att låta sig steriliseras. Resten blev offer.